Hur håller jag motivationen uppe?

Jag tror inte att jag sticker ut hakan allt för mycket när jag säger att motivationen går upp och ner för oss alla. Vissa oftare, andra mer sällan. Perioderna kan ju också vara kortare eller längre. Självklart har även jag upp och nergångar i min motivation, men jag har hittat, för mig, bra strategier att hantera dem. Och i och med att jag fått förfrågan om hur jag gör, så tänkte jag dela med mig av dem. Så häng med!

Vår motivation till ridningen och hästarna beror ju inte enbart på just ridningen och hästarna, utan påverkas av hur vårt liv och mående ser ut inuti och runt omkring. Därför tror jag att det är viktigt att man kan identifiera vad som är vad.

Ljusa rum
Ni som har hört mig föreläsa vet att jag pratar om ljusa rum och mörker. Där ljusa rum är platser i oss själva där vi finner ljus. Där vi känner ro, hämtar energi och mår bra. Att komma ihåg här är att det inte nödvändigtvis är detsamma som att vi ÄR bra på något. Utan något som vi MÅR bra utav! Ni som är den primära läsaren för den här texten har med stor sannolikhet hästarna/stallet/ridningen som ett ljust rum. Jag önskar att ni poängterar det för er själva! Hästarna. Varför då? Jo, för att det gäller att se skillnad på vad som är ditt ljusa rum och vad som är ditt mörker.

Rimlig följdfråga här, vad menas då med ditt mörker?
Jo, det är förstås högst individuellt, men jag ska ge er några exempel. Mörker kan uppstå av saker som händer runt omkring dig, men kan även komma inifrån. Kanske upplever du tiden i stallet som stressig? Är din situation ekonomiskt pressad? Har ditt barn trubbel i skolan? Har den senaste tidens sämre resultat på träning/tävling gått ut över självkänslan? PMS? Eller är det din nyss uppbrutna relation som påverkat måendet negativt? Finns det personer i stallmiljön, i träningssituationen eller kanske på arbetsplatsen som inte är bra för dig? Finns dessa negativa inslag på sociala media?

Trots att vi har ljusa rum, så som våra hästar men också annat, så kommer de då och då att skuggas ner av mörker. Stress, ekonomisk press, elaka kommentarer, en lägre självkänsla, en förlorad vän är några av livets många tuffa utmaningar. Men det är inte detsamma som att du har förlorat något av dina ljusa rum!

Identifiera dina ljusa rum och kartlägg ditt mörker
När du känner ett minskat sug, negativa tankar eller ett diffust obehag, är mitt tips att härleda och kartlägga varför du känner som du gör. Det är oftast inte det mest uppenbara, konstigt nog. Gå också gärna lite längre i dina tankar. Skriv med fördel ner. Låt mig förklara. Säg t.ex. att du skriver ”stress” som en av dina punkter för varför ridningen numera känns mindre kul. Gå vidare i det spåret. Beror stressen på ”tidsbrist”, ”folk på läktaren”, ”mycket hästar i ridhuset” o.s.v. När du har identifierat det här steget går du vidare ytterligare. Säg att du upplevde att stressen bl.a. beror på ”folk på läktaren”. Fortsätt då. Varför stressar det dig? Är det deras åsikter? Blotta närvaron? Deras kunskap? Okunskap? Oavsett om det ligger hos dem eller dig, om det anses som rätt eller fel, så finner du förhoppningsvis förklaringen till varför du känner, reagerar och hanterar din situation så som du gör.

Hänger ni med på hur jag tänker? Ja, hoppas jag. Med denna kartläggning bygger ni upp tankekedjor eller förklaringsmodeller (kalla det vad ni vill) för er själva och på så sätt ökar ni förståelsen för ert annars vanligtvis diffusa mörker. Då blir det förhoppningsvis lättare att se det som först kanske kändes dimmigt och jäkligt oklart. Och när det abstrakta ovälmåendet blivit mer konkret så öppnas många dörrar. Life hack, som kidsen skulle sagt. Det gör situationen både lättare att förhålla sig till och ger möjligheten att faktiskt navigera sig ur. Finna dina bästa lösningar. Rider du ens på rätt tider för dig? Står du i rätt stall? Behöver du verkligen väga in vilka som står på läktaren? Är det bättre att rida ut dessa dagar? Eller ska du helt enkelt tänka dig att de som står där på läktaren är nakna?

Så till er fråga. Hur gör jag för att hålla motivationen?
Jag själv är uppmärksam för mindre bra mående hos mig själv och jag är snabb på att agera för att göra min situation bättre. Ibland upptäcker jag att det som påverkar måendet negativt kommer från en plats där jag från början inte självklart trodde jag skulle finna det. Jag är också väldigt angelägen om att hålla mina ljusa rum ljusa. Jag vill ärligt talat inte att de ska skräpas ner med skitsaker. Inte det allra lättaste givetvis, särskilt med något som hästarna där jag adderar in en stor dos av prestation och ett tävlingsmoment som gör min ridning väldigt mätbar. Där ett dåligt resultat mycket enkelt kan förvirra den tidigare så tydliga navigeringen för en stund. Vilket händer. Nästintill alla de mörka exemplen som jag nämnde inledningsvis påverkar även mig. Men jag har faktiskt sällan dippar i motivationen. Dipparna finns där givetvis och ibland kan de vara häpnadsväckande djupa, OMG, men oftast varar de inte under en särskilt lång tid, tack och lov.

Varför?
Jo, jag tror dels att jag har en turlig genuppsättning på så sätt att jag, trots mina dippar, oftast dras uppåt i sinnesstämning. Och dels är jag snabb på att agera, förändra och förbättra när motivationen tryter (i enlighet med min nämnda kartläggning ovan). Här ska också mina vänner ges en stor eloge för deras var och en och gemensamma förmåga att se livets livsvillkor med en osviklig optimism och humor. Och när det gäller häst och ryttarutbildning så mår faktiskt såväl motivationen som den fortsatta utvecklingen bra av att man inte tar motgångarna på allt för stort allvar.

Och kanske det viktigaste av allt, för mig i alla fall, är; Att oavsett om min sämre motivation beror på dåliga resultat, trötthet eller annat påfrestande i livet, så landar min kartläggning alltid i tanken; Om jag bara får ha en ponny stallet som jag kan få kamma pannluggen på så är jag nöjd. Med det sagt, tror jag att en stor anledning till varför jag lyckas hålla gnistan uppe med hästarna och träningen över tid, är för att jag genuint vill göra det jag gör. Jag låter mig inte förvirras (i någon längre stund) av mörker utan jag ser till att hästarna får fortsätter vara – mitt livs ljusaste rum!

Helena

Så introducerar jag den unga hästen till tävling

Det är ingen självklarhet att djuret hästen ska, vill och bör tävla med oss. Hårdrar man det är förstås tävlingsplatsen och uppgiften en miljö långt ifrån deras ursprungliga. Däremot är min uppfattning att väldigt många hästar lär sig att både vara i och trivas med, tävlingsmomentet. Ja till och med att det blir deras grej. En uppgift och utmaning som de attraheras och mår bra utav. 

Däremot ska man vara ödmjuk inför att hästarna behöver introduceras. Där en bra upplevelse, för hästen(!), är inledningsfasens prio ett. Att jag gör ett utropstecken efter, hästen, är ingen slump utan det är förstås för att tänka på vad som är ett positivt sammanhang för just hästen. Det vill säga, bryr sig hästen om poängen? Nej. Om vägarna inte korrekta? Nej. Om det blev tidspress redan på morgonen som behövde jobbas ikapp hela dagen? Ja. Om det var mycket hästar på framridningen vilket ledde till ett par smärre tvärstopp/svängar m.m? Ja. 

Hur gör man då för att ge hästarna bra förutsättningar för att skapa tävlingssammanhanget till en uppgift och miljö som de mår bra i? Så bra att de vill tillbaka och göra det igen och igen. Att när vi flätar iordning knopparna i manen och kör fram transporten på stallplanen förmedlas associationer till hästarna som ”Ja, jag vill åka med” snarare än ”Herregud, lämna mig hemma”. 

Här får vi givetvis ta hänsyn till vem vi själva är, vilken häst vi har och hur förberedelserna tidigare har sett ut. Men jag ska generalisera lite och så hoppas jag att det finns delar här i mitt upplägg som ni kan fånga upp och ta med er i er verklighet. 

Ledord

1. Ledarskap. Hästar är ju flockdjur och gillar att följa sin ledare. Så att ge hästar en schysst tävlingsupplevelse i en för dem helt okänd miljö är inte att man ger dem ett stort inflytande för om det är en bra eller dålig idé att åka dit. Det gör dem snarare osäkra än säkra. Att hästen kan känna sig osäker är inget konstigt, men inget som får göra ryttaren osäker (då har ju hästen blivit ledaren och ryttaren följaren) och inte heller något hästen kan bestraffas för. Ett sådant agerande bekräftar ju bara hästens osäkerhet och det spända/avvaktande/rädda beteendet förstärks istället för att tränas bort. Därav är det en stor fördel om ryttaren är mer rutinerad än hästen och faktiskt kan leda hästen på ett tydligt, trovärdigt och förtjänstfullt sätt genom samtliga moment, från morgonknoppningen, lastningen, resan, framridningen, tävlingen och så vidare, fram tills hästen är hemma i boxen igen. 

2. Rutiner. Den häst du känner hemma och de rutiner ni använder er av vid tranportering, ledning och ridning bör tas med på tävlingsplatsen i så lång utsträckning som möjligt. Hästar älskar att känna igen sig, det skapar en trygghet. Det jag adderar till tävlingsmomentet, framförallt för den gröna hästen men även senare, är en lång framskrittning. Jag låter hästen få tid, oftast vid hand, att röra sig i den nya miljön. Skritta kan man i princip inte göra för länge. De tar möjligtvis en del på huvudet för den unga hästen som är uppmärksam på mycket, men kroppen orkar. Enligt mig blir det inte bättre av att kapa det här momentet. De många intrycken kommer att vara fler i början, precis som för en bebis, men det är på något sätt något som hästen måste igenom. Däremot kan man ju med fördel välja en lugnare tävlingsplats till en början och så ökar man sedan med tiden successivt på. Jag tycker också att man ska ha respekt för att intrycken är många på tävling i början och ge den efterföljande vilan med hänsyn till såväl kropp som knopp.

Jag passar på att betona att det här är för mig och hur jag trivs med att göra upplägget. Jag känner mig också tryggare med att sitta upp på en häst som har rört sin kropp under längre tid, gärna med hela utrustningen på.  Och förutom att hästen har sett sig omkring har även jag fått en uppfattning om hur min nya häst reagerar på området, de andra hästarna och de ljud som hörs från högtalare m.m.

Framridningen gör jag sedan så lik som möjligt min träning på hemmaplan. Jag försöker att hålla mig till mina vanliga övergångar, vägar och allmänt träningsupplägg med så hög igenkänningsfaktor som möjligt. Men jag tar nog lite extra hänsyn till de andra ekipagen. Blicken upp med andra ord. Av den anledningen att jag inte vill riskera att bli klämd, få tvärstanna och så vidare. Fokus på mjuka och väl avvägda vägar. Allt för en bra upplevelse, in mind. Till exempel kan jag me flit välja att börja galoppera i vänster varv för att kunna ta spåret och väggen för att skapa bra förutsättningar för att kunna galoppera på, kanske i ett högre tempo.

I och med att jag med en ny häst inte vet hur mycket extra energi jag eventuellt får på bortaplan och vad orken kommer att räcka till, skapar jag mig en grundplan för framridningsupplägget som inte ska kännas stressig men inte heller får riskera att bli för långt. Så fort tiden tenderar att kännas lång, lägger jag in skrittpauser. Jag vill inte tävla på en för trött häst. Även här för själva upplevelsens skull. Hellre att hästen får en känsla av att den klarar lite mer än vad som efterfrågades, än att jag bad om för mycket. Av samma anledning väljer jag och rekommenderar också andra, att börja i en klass som de känner sig mer än komfortabla i på hemmaplan, så känslan inte ska vara ”Att det här var det svåraste vi någonsin gjort” när det är skarpt läge. Snarare att det finns utrymme att falla något i prestation och ändå göra det good enough. 

3. Icke-stress. Den här punkten har ju lyst igenom hela texten fram tills nu (hoppas jag…) och ordet i sig säger ju mycket om innehållet. Men till det kan jag lägga till att det handlar mycket om välavvägd tid. Det vill säga, att har du till exempel en häst som har svårt att stå och vänta i transporten så är en längre tid, stillastående på plats, en mer stressande upplevelse än att ni anländer lite senare och därmed kan lasta ut fortare. Att träna att stå på bilen, kan man med fördel träna på i ett inte tävlingssammanhang alternativt efter att hästen har fått röra på sig och det finns ett lugn över att det inte längre finns några tider att förhålla sig till. 

Förutom stressfritt i form av rätt tid innebär det i mångt och mycket att ryttaren och eventuella medföljare är lugna i sitt sätt att vara. Inte nödvändigtvis att ni göra alla era rörelser långsamt, ibland kanske till och med det omvända kan vara att föredra, som vid en uppsittning till exempel. Snarare det att ni utstrålar att ni har koll på läget. Det gör att n i har ledarollen och hästarna kan lämna över ansvaret till er. Att deras naturliga instinkter att spana in andra hästar, människor i rörelse, ljud de är ovana vid eller platser de inte tidigare har varit på, spelar då mindre roll. Såvida hästarna har en ledare som de är trygga med och som de har tillit nog att lyssna på när ni säger, att det här inte är någon fara. Jag vill att människoteamet ska signalera; ”Jag vet att du inte har varit här och sett tävlingar förut, men jag har det. Jag har därför en informationsfördel som gör att jag vet att det är helt ofarligt. Det skrämmer mig inte det minsta. Jag tycker till och med att det är superkul! Jag vill göra vad jag kan för att även du ska känna likadant. Och du kommer att känna igen dig i mycket av det du tidigare lärt dig. Så häng på vetja”. 

Förutom att hästar gillar att känna igen sig så upplever jag att de uppskattar att veta vad som förväntas av dem. Med det sagt, en påminnelse för rutinernas vikt igen, men också betydelsen av hur du presenterar det som är nytt.

Tävlingsmomentet

När det gäller själva tävlingsmomentet gäller ovanstående punkter fortfarande – ledare, rutin och icke-stress. Du måste ha en tydlig grundplan på hur du ska rida från det att dörrarna öppnas och du släpps in, tills du går ut. Men(!) med ett stort mått av improvisation, plan B,C och D. Det är alltid levande djur genom hela karriären och jag tror att alla känner igen sig i att det inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Antal hästar, starter och år ger ju mer rutin och fler extraplaner. Men i och med att du inte känner din unga häst i tävlingssammanhang sedan tidigare är det svårare att förutse hur reaktionen innanför de vita staketen kommer att bli. Inte staketen i sig utan hela situationen med att byta bana, ”det är nu det gäller”-atmosfären, ringsignalen före start och att rörelserna nu ska genomföras i en viss ordning på en viss plats. 

Oavsett(!) hur det har gått är det mycket beröm som gäller. Dels för att det är horsemanship och sportsligt men också för att det är ett väldigt enkelt sätt att koppla ihop sammanhanget till någonting trevligt! Hästar är komplicerade på massor av sätt men enklare på ett annat. De kan inte tänka i flera led och i dåtid eller framtid. Ett beröm i stunden ger en känsla  av välbehag där och då. Och den absolut viktigaste egenskapen vi vill skapa för en framtida tävlingshäst är ju just att hästen vill göra det igen. Kan vi boosta självförtroendet har vi dessutom möjligheten att nå den där härliga känslan, som jag verkligen tycker finns att locka fram. Den egenskap jag söker är… Hästens vilja till att visa upp sig! Att du väcker liv i hästens Star Quality! Allt annat kan vi förbättra oss på, men tycker inte ens hästen att det vi gör är särskilt kul, kanske rent av obehagligt, då kommer vi att få det betydligt svårare. Framförallt så har vi missat en stor del, kanske den största, av varför vi gör det här. 

Avslutningsvis

Precis som jag skrev inledningsvis – Det är ingen självklarhet att djuret hästen ska, vill och bör tävla med oss. Däremot upplever jag att ett välintroducerat tävlingsmomentet till och med blir många hästars grej. De springer in i transporten, de är uppriktigt glada på tävlingsplatsen och trots att deras tidigare instinkter först lärt dem att fly för sådant som tävlingen till viss del signalerar, så har deras goda upplevelser lärt och bekräftat för dem det omvända. Det hästarna först kanske tyckte inte verkade vara en allt för smart idé visade sig vara någonting spännande, utmanande och positivt. Adrenalin i kroppen, extra omvårdnad, uppmärksamhet och beröm. Och även om vi ryttare är deras ledare så gör vi det tillsammans som ekipage, där både häst och ryttare behövs. Något jag tror att den väl introducerade och rutinerade tävlingshästen är mycket medveten om. Ryttare och häst (och övriga teammedlemmar) blir en liten väl sammansvetsad flock som gör saker tillsammans som de mår bra av, i trygga miljöer, oavsett om det är hemma eller på bortaplan!

Stort tack för ordet, rid fint och lycka till!

Hälsar Helena Reje

Ps. Jag har skrivit artikeln med grund i hur jag ser på introduktion av tävling för den framtida dressyrhästen, av den enkla anledningen av att jag har mest rutin där. Men jag hoppas att mycket går att överföra och kan inspirera även för dig som önskar introducera hästar i andra discipliner.

Bäst på allt?

Jag minns en tid efter examen. Vi var ett ganska stort gäng av ambitiösa och mer eller mindre vilsna själar. Några av oss, eller faktiskt typ alla, hittade jobb direkt och sprang vidare i något slags karriärhåll. Dock mådde inte alla toppen och jag vet att jag då noterade fenomenet att många jämförde sig med dem som var bäst på allt. Finns det ens någon som är bäst på allt? Mycket riktigt, förmodligen inte.

Men i och med att den här bäst på allt-personen inte finns i verkligheten, förflyttades blicken mellan olika personer istället. De tog varje persons största plus och som de sedan jämförde med sig själva. Den som hade den bästa lägenheten, den som hade det bästa jobbet, högsta lönen, den som var snyggast, hade snyggaste pojkvännen o.s.v. Ett effektivt sätt för att aldrig själv känna sig bäst. Knappt ens bra nog. Vilket många gånger även var resultatet. 

Jag har gått igenom både mindre och stora kriser i mitt liv, men just denna ovanstående nämnda varianten, för ett mindre bra mående, kunde jag trots allt se lite utifrån. Tack och lov. Kanske är det därför jag även tycker mig se denna trend nu i ett hästsammanhang. I vår inställning till hästen.

Få hästar är kompletta. Börjar du se dig omkring, till att börja med i din omgivning, men inte minst i de sociala medierna. Kan du nog hitta hästar både här och där som överträffar din häst om du väljer ut olika hästar med olika kvaliteter.  Att då ha sin egen häst som ett jämförelseobjekt, i sin helhet, mot andra hästars utvalda toppar, blir lätt orättvist. 

”Tänk om man hade A’s galopp” 

”Framåtbjudningen som B har, skulle jag vilja ha” 

”C stannar aldrig på hinder” 

”D river aldrig” 

”E är helt otittig” 

”F travökar med så häftiga knän” 

O.s.v. Jag tror ni hajar var jag vill komma. 

Att ständigt utsätta sin häst för dessa jämförelser tror jag ger en negativ inverkan för vår syn på, såväl oss själva som hästen. Om vi bortser från det faktum att det är ett smidigt sätt för att försämra sitt eget självförtroende, så skulle jag vilja påstå att det även förs över på hästen. En häst som vi, som ägare, ryttare och tränare, har ett ansvar för att bygga upp. Inte trycka ner. Och då menar jag såväl fysiskt som psykiskt. 

Jag är övertygad om att det här jämförandet mellan hästar påverkar ekipaget negativt. När man har för vana, medvetet eller omedvetet, att jämföra sin häst med andra hästar riskerar man att snabbt tappa respekten för sin egen prestation i sadeln. Ryttarens oerhörda betydelse för hästens utveckling till att börja med! Därtill känns det för mig fel, att rida med hästens negativa egenskaper in mind, d.v.s. allt vi anser att den inte har. Istället för dess positiva poänger, allt vi anser att den har! Hästarna får därmed inte en rimlig chans. Brist på eget ansvar, tilltro och tålamod hämmar utveckling. Kanske till och med motverkar den?

Vissa drar det till och med så långt att de byter ut hästen, kanske till och med hästarna, i jakten på just den rätta. ”Han med den häftiga galoppen” eller ”Hon som travökar så ballt”. Istället för att arbeta vidare med den häst vi har. Vissa plus och vissa minus, så som alla hästar kommer att ha, alla på olika sätt. Det finns inga fullständiga plus-individer, varken hästar eller människor. 

Det finns givetvis undantag. Kanske har du och hästen ingen bra kemi? Kanske vill ni olika saker? Kanske är du en professionell person med en kunskap om vilken häst du ska lägga din tid på eller inte? Absolut, min text är inte meningen att passa in på precis alla. Sådana inlägg brukar oftast leda till att det inte passar in på någon. Jag vill snarare sätta ljuset på en utveckling som jag tycker mig se, där man tenderar att fokusera på allt den egna hästen inte har. Istället för att uppskatta allt man har. Jag önskar därför att framföra en hejarklacks-kör till just dig och din häst. Med en tilltro till er och att ni tillsammans kan möjliggöra så många drömmar. Drömmar som uppnås med din ökade hästkunskap, ytterligare träning och en sann vilja till förståelse för just din häst-individ. 

Lycka till! 

Intensivvården och Covid-19-situationen

Jag tror att vi är många med mig som förstår att sjukvården behöver allmänhetens hjälp i rådande tider för att minska deras belastning. Vi förstår att efterfrågad sjukvård riskerar att bli större än möjligt utbud. Sjukvården generellt. Och intensivvården specifikt. Men frågan är om vi kan förstå och förklara varför?

Kanske har du, precis som jag, rört dig förhållandevis lite i sjukvårdsmiljöer. Knappt aldrig besökt en intesivvårdsavdelning. Aldrig behövt tänka i vare sig antaganden eller reella tal hur sjukvårdsbehovet på vårt lands intensivvårdsavdelningar ser ut? Hur är lokalerna utformade? Som i tv-serien, i boken jag läser eller som i nyhetsinslagen från andra länder? Finns det plats för 20 patienter eller 100? Jag hade inte en aning. Jag hade även ytterst svårt att avgöra hur mycket tid och resurser en ”vanlig” intensivvårdspatient tar i anspråk kontra en med Covid-19?

För att råda bot på min egen okunskap har jag nu med hjälp av min make, som lämpligt nog är specialistläkare inom anestesi och intensivvård, fått några av de svar på frågorna som för mig tidigare var en enda röra. Det vill säga, att min tidigare något suddiga bild, skapad av en liten egenupplevd tid i sjukhusmiljö, samt olika inlägg av ”heads up” ”stanna hemma” ”avlasta vården” från såväl nyhetsrapportering som sociala medier, nu blivit tydligare.

Enligt min make ser det ut ungefär så här. I Sverige har vi före Covid-19’s intåg ca 540 stycken intesivvårdsplatser fördelade över landet. Som exempel har Nya Karolinska Sjukhuset i Solna mellan 40–50 platser totalt (Centrala-, Thorax-, Neuro-, ECMO- och Barnintensiven). Övriga Stockholmssjukhus har mellan 10 och 15 platser och ett större länssjukhus har 6–8. Värt att notera att de flesta av dessa sjukhus har dock ett större antal fysiska platser, men antalet platser som man har öppna är beroende av resurser, det vill säga, antalet personal per patient. Flera Stockholmssjukhus har också de senaste månaderna i snitt haft en högre beläggningsgrad än 100% på sina platser.

Även om det finns något fler fysiska platser än vad som vanligtvis används kommer dessa inte räcka till i det nuvarande och kommande läget. Dels den tidigare nämnda personalbristen, dels antalet patienter och även den vistelsetid en Covid-19-patient tar och beräknas ta i anspråk. Om vi tar personalfrågan är det redan innan Covid-19-utbrottet framförallt en skriande brist på intensivvårdssjuksköterskor. Men inte heller intensivvårdsläkare eller undersköterskor med rätt kompetens finns i tillräcklig mängd. Delar av den samlade personalstyrkan faller nu även bort i omgångar då även de blir sjuka och tröskeln att stanna hemma är som vi alla vet, numera allmänt beslutad till 0. Minsta symtom, inget jobb. Antalet patienter som redan är eller kommer att insjukna så pass att de kräver intensivvård av någon annan orsak än Covid-19 (såsom till exempel trauma, blodförgiftning, intoxikationer, hjärtstopp mm) kommer givetvis fortfarande att belasta vården. Att ta hand om en intensivvårdspatient är heller ingenting ”alla läkare” kan, utan det är en specialitet (anestesi och intensivvård) med sina specifika kunskaper. Med andra ord, så lika lite som du kan ställa in en allmänläkare att operera höft eller knäproteser, kan du ställa in kirurger att ta hand om våra Covid-19-patienter. Hur oerhört skickliga de än är!

En genomsnittlig intensivvårdspatient har en vårdtid på en intensivvårdsavdelning på ca 2–4 dagar. Men det finns förstås många som kräver en betydligt längre tid än så. Den genomsnittligt vanliga tiden kan ställas i relation till en Covid-19-patient som är i behov av intensivvård. Covid-19-patienten förväntas ligga åtminstone två veckor i respirator innan dess att de blir så pass bra att respiratorbehandlingen kan avslutas och efter ytterligare några dagar förhoppningsvis kunna flyttas till en vanlig vårdavdelning. Redan nu är det alltså en kraftigt ökad inströmning av dessa Covid-19-patienter till sjukhusen som behöver intensivvårdas och de kommer att behöva sin intensivvårdsplats under lång tid.

För att möta den nuvarande och kommande situationen görs en mängd åtgärder. Det byggs i rasande fart fler fysiska platser på mer eller mindre alla landets sjukhus. Treskift blir tvåskift och extrapersonal tas in. Många (inklusive min make…) jobbar långt mer än 8-timmars-dagar och 40-timmars-veckor. Men ingen kan trolla…

Så oavsett om du är personen som ser skeenden i bilder eller i siffror så hoppas jag att den här just nämnda beskrivningen har fått intensivvårdssituationen och dess nuvarande och kommande utmaningar i Covid-19-krisen att klarna något. Alla rekommendationer om olika åtgärder vi kan göra för att minska den snabba spridningen är med andra ord, på många sätt INTE för att de flesta av oss kommer att bli så himla sjuka. Snarare tvärtom! De allra flesta kommer inte att bli det. Men för dem som blir riktigt sjuka ska vi tillsammans och solidariskt erbjuda dem de bästa möjligheterna att klara sig eller få ett värdigt slut.

Vi måste även värna om det här krigets soldater, det vill säga vårdpersonalen! Göra deras arbetsvillkor så drägliga och gynnsamma som möjligt och minimera risken för att de, på grund av brist på platser, material eller händer behöver hamna i situationer där liv ställs mot liv.

All kärlek. Helena

Ge bort en bok i juletid!

Det finns något väldigt fint i att ge bort en bok i gåva. Att ge en bok är så mycket mer än bara en sak på något vis. Det är att erbjuda någon man tycker om, uppskattar, eller vill tacka, några timmar med egentid. Lästid är ofta lyx och förutom upplevelsen den ger, lämnar en berättelse oftast sin läsare med eftertanke. Det betyder att mottagaren av din gåva oftast behåller bokens innehåll i minnet under tid, förmodligen långt efter att boken både lästs ut och givits vidare.

Med start den här veckan och tills efter nyår (vecka 51- vecka 2) skickar jag bocken, Det hon aldrig sa, med julerbjudandet. Det innebär: En bok + signering + författarkort + bokmärke + frakt. Pocketbok 100kr Inbunden bok 200kr.

Läs mer om boken på: Adlibris Eller i pressreleasen: Mynewdesk.

För snabbast beställning, smsa ”pocket” eller ”inbunden” samt ”adress” till, Helena Reje 0736008302. Då får du en bekräftelse och inbetalningsnummer till företagets swish i vändande meddelande.

Öppna upp gymnastiksalen under skoldagen?!

I helgen firade vi att vår äldsta dotter hade fyllt nio år. Inspirerad av några kompisars tidigare kalas önskade vår dotter att firandet skulle äga rum i en närliggande skolas gymnastiksal. Sagt och gjort, vi bokade salen genom kommunens hemsida (till ett relativt mycket fördelaktigt pris i jämförelse med diverse lekland m.m.) Vi bjöd in ett antal kompisar i åldrarna sju till elva år och fixade enkel fika, förberedde lekar och laddade godispåsar.

Det kom att visa sig att såväl fikat som lekar och godispåsar kom i skymundan eller snarare kändes överflödiga i förhållande till salens egna förträfflighet! Hur kom det sig? Jo, jag, min man och våra två döttrar byggde innan kalaset upp en hinderbana. En bana som mer eller mindre uppstod genom att vi drog fram och riggade upp det mesta som salen hade att erbjuda. Såsom bl.a. plintar, trampoliner, lianer, tjockmatta, bänkar och olympiska ringar. Ja, hela klassiska gympasals-paletten! Utöver det hade vi blåst upp ett antal ballonger. Ballonger som p.g.a. att vi hade glömt snören att hänga dem i, istället låg, i vad som i ett barnperspektiv skulle visa sig vara tacksamt, utslängda över hela golvet.

När barnen kom fullkomligt rusade de in i salen och innan vi föräldrar ens hann säga ”Välkommna” hade vi 13 ungar springandes i full fart medsols runt hallen och banan. Det balanserades, hoppades katthopp, hjulades, gungades och kullades. Vad det gäller ballongerna var de mer i luften än på marken och trots ett högt tempo överlag så kändes det aldrig särskilt stressigt för oss vuxna. Fikat var som tidigare nämnt inte särskilt intressant, rörelsen stod i fokus för samtliga, men ett och annat saftglas plockades upp och sveptes i farten likt en bättre vätskestation i ett sprinterlopp.

Som åskådare till det här härliga stojet kunde vi se hur barnen uppfann egna lekar i leken, hur kompiskonstellationer förändrades och hur olika sammansättningar av barn i varierande åldrar fann varandra vid de olika stationerna. Vi kunde bara konstatera att under våra nio år som föräldrar hade det kanske aldrig varit så här lätt att ”sätta barn i rörelse”. Då sa plötsligt min man; Att man inte öppnar upp gymnastiksalarna för barn under skolrasterna?

Ja, men huuur bra?! tänkte jag då! Haha! Men tänk om en öppen gymnastiksal skulle kunna få vara ett alternativ till att hänga på skolgården eller till det stillasittande umgänge som sker inomhus i det som på vår tid kallades uppehållsrum. Tänk hur många fördelar det skulle kunna medföra! Jag kan knappt räkna dem. Vi vet att förmågan att sitta still och koncentrationsmöjligheterna förbättras avsevärt. Inlärningsförmågan höjs. Metabolismen stiger. Förutsättningarna för den fria leken förbättras. Och en kropp i rörelse blir ju båda starkare, smidigare och mer funktionell. Oftast leder dessutom rörelse till mer rörelse, vilket inte är en nackdel. Och kanske bäst av allt, min hjärtefråga(!), att det bevisligen är så att fysisk aktivitet direkt påverkar vårt psykiska mående positivt. Regelbunden rörelse utrustar oss dessutom med en bra skyddsväst gentemot den psykiska ohälsan och gör oss mer motståndskraftiga för när livet ger oss svårigheter. 

Utan att vara den mest insatta i läroplanen och skolans individuella möjligheter till att förändra och förlägga mer idrottstimmar på schemat, tänker jag att om vi kan stimulera mer rörelse för barnen under deras lediga tid under skoldagen kanske inte fler schemalagda idrottstimmar blir en lika het potatis. Som grund är ju jag förstås ”för” mer idrott på schemat, men jag förstår även problematiken som råder med såväl resurser som timmar samt en balans jämtemot andra ämnen.

När vi under kalaset avslutningsvis skulle leka ”Sätta knorren på grisen” var det barnkroppar med en hög medeltemperatur som jag med bindel för deras ögon snurrade mellan mina händer. Jag kunde där och då och även efteråt inte låta bli att le lite grann för mig själv med tanken på våra tidigare erfarenheter när det gäller barnkalas. Pust! Nu var det omvända roller, två pulshöjande timmar för deltagarna men rena rama semestern för föräldrarna… Haha!

Skämt å sido, men det var verkligen någonting med helgens kalasupplevelse som lämnade eftertanke hos mig. Jag kan liksom inte sluta tänka på alla dessa obestridliga fördelar med denna förhållandevis lätta uppmuntran till mer spontan rörelse hos våra barn. Därför skulle jag gärna vilja skicka ut ett utrop eller snarare en önskan till skolorna runt om i landet. Finns det någon möjlighet att öppna upp gymnastiksalen för barnen under skoldagen?! Insatserna och kostnaderna kontra de ovan nämnda vinsterna, känns som en enkel matematik om ni frågar mig 😉

Bild hämtad från Yippo

Ljudboken – Det hon aldrig sa

Just nu står grönskan i full blom och långa ljusa dagar njuts efter arbetstid eller tillsammans med semesterledigheter. Oavsett om just du kommer att arbeta hela sommaren eller ligga på bryggan de närmaste veckorna, tycker jag att du ska passa på att lyssna på ljudboken, Det hon aldrig sa. Medan du hänger tvätt, springer spåret, mockar i stallet eller reser till och från jobbet, vad vet jag 😉

Berättelsen är upplevd och inläst av mig och nytt är att det sedan den tryckta boken har tillkommit ett extra ”spår” i slutet. Låt mig ta dig med på en resa om en mor och dotters starka kärleksrelation, om psykisk ohälsa, familjehemligheter och om en kvinna med ett jäkla driv och som levde livet varje dag tills hon dog, alldeles för tidigt… Eller hade hon egentligen levt på övertid?

Ljudbokslanseringen firas med ett sommarerbjudande

  1. Ladda ner ljudboken hos någon av de vanligaste ljudboksleverantörerna, ta en skärmbild och skicka till: Dethonaldrigsa@gmail.com Alternativt ladda upp på instagram med #dethonaldrigsa och @helenareje Med den enkla handlingen får du möjligheten att helt kostnadsfritt även få den tryckta boken signerad och skickad som ett bokogram (d.v.s med brevpaket) hem till antingen dig själv eller en vän.
  2. Meddela därför i mejlet eller i Instagrams DM namn och adress till din önskade mottagare. Så får denna ett paket från dig och mig inom några dagar.

Jag önskar er en underbar sommar och en fin lyssning/läsning!

Helena

Tankar om sitsen

När jag får meddelanden på mina sociala medier handlar det ofta om min sits, beröm och ibland med frågor om mina tankar och gärna handfasta råd. Jag är jättetacksam för det och att det är just sitsen känns väldigt smickrande på något sätt. Så tack till er! Jag passar samtidigt redan här på att slå fast att man både kan sitta snyggare och inverka bättre än vad jag gör. Men de återkommande iakttagelserna och frågorna har fått mig att tänka en del på vad som gör en bra sits enligt mig.

Jag tror att vi alla har bilden i huvudet på den korrekta lodrätta sitsen med axel, höft och häl i en lodrätt linje. Den som vi har lärt oss sedan långt tillbaka genom instruktioner, men kanske framförallt ser vi den framför oss från någon bild. En sits jag inte på något sätt vill dementera men däremot poängtera att det är just en endimensionell bild. Förmodligen det bästa sättet att illustrera den ”rätta sitsen” på. Men när jag har möjlighet att fylla på med fler dimensioner, så kommer de här;

För mig handlar sitsen om balans, kroppskontroll och förmåga att röra sig i harmoni med den aktuella hästen. Jag tror därför att du får en bättre sits genom att öva upp just dessa områden. Dels genom att rida på flera olika hästar, vilka inte alls behöver vara av så kallat ”bra material”. Snarare tror jag att genom att rida på långbenta, kortbenta, tjocka, smala, höga, låga, rörliga, pigga, långsamma osv. Ja, ni hajar, olika typer helt enkelt, kan nog till och med vara en fördel i arbetet för en bättre sits. Det är ihop med dessa olika fysiskt skapta och psykiskt skilda fyrbenta individer som vi övar upp både vår balans och känsla för den aktuella hästens kropp, beteende och rörelsemönster.

Kroppskontroll och balans går ju även att finna i många andra övningar bortom tiden på hästen. Och visst finns det övningar som passar bättre än andra. Men här skulle jag absolut vilja uppmuntra till all form av rörelse, såväl kondition som styrka. Använd dig av det du tycker är kul och är bra på och lättast kommer dig för att göra. För som man brukar säga; att den bästa träningen, är den som blir av, är faktiskt väldigt sann. Förmodligen både den snabbaste och bästa vägen för att själv ta sig framåt. Och om jag ska slänga in ett ytterligare tänk här, så brukar jag försöka hitta helkroppsrörelser, där hela kroppen jobbar som en enhet. Ett samarbete musklerna tillsammans.

Vi får heller inte glömma att även vi, liksom de tidigare nämnda hästarna, är skapta olika. Vi är längre, kortare, bredare, smalare, yngre, äldre, kvickare, långsammare och vissa kroppsdelar mer proportionerliga, andra mindre. Vår bildliga sits och förmågan till att inverka påverkas givetvis av vem vi är och hur vi ser ut. Vi kan alla ha den lodrätta målbilden i huvudet, men vi kommer sinsemellan uppnå den på skilda vis. Avslutningsvis tror jag också att det är svårt att, antingen jobba med sitsen eller hästen. Eller det finns i alla fall inte en given, det ena kommer först och sedan det andra. Jag tror att det är med fördel som man arbetar med dem parallellt. För det är nämligen väldigt svårt att sitta helt rätt på en häst som inte går korrekt. Men det är samtidigt också mycket svårt att rida en häst helt korrekt om man inte sitter rätt.

Med förhoppning om lite inspiration!

Helena

Dags att ge plats åt känslorna!

En betydelsefull del för ett bättre, öppnare, enklare klimat kring psykisk ohälsa tror jag är att vi blir ärligare med våra känslor. För oss själva och för varandra. Såväl när vi mår finemang, toppen och strålande liksom när ni vi mår mindre bra, sämre och helt enkelt kasst.
 

Sätt ljud på de tysta orden, en föreläsning med mig, Helena Reje. Foto: Daniel Boquist

Att tillåta sig själv och andra att få ett tryggt utrymme att känna, visa, tala, hantera och bemöta är att värna om vårt gemensamma mående. Att erbjuda rum för alla sorters känslor (inte enbart vissa utvalda). Känslor som vi föds med och som vi tyvärr successivt tenderar att skala bort.
 
Låt oss istället belysa hur otroligt värdefullt vårt hela känsloregister är! Att lyfta fram skrattet, tårarna, ångesten, sorgen, glädjen och det depressiva. Låt oss erkänna att vi behöver dem alla för att klara av att leva vårt liv så väl som möjligt.
 
Känslorna är en del av den vi är och de är alla livsviktiga för vår själ för att kunna hantera de situationer som vi möter på vår väg genom livet ❤️.

Hundträning i ridhuset

Nu finns det möjlighet att hyra Stall Rejes ridhus för träning alt. rastning av hundar. Manegen har en yta om 1200kvm och ligger helt ostört på vår gård i Knivsta.

En perforerad plåt från sargkanten hela vägen upp till taknocken ger en skön utekänsla, med den rogivande skogen omkring, men med fördelarna av att vara inomhus. Underlaget är fibersand, d.v.s en mycket finkornig sand blandad med fiberduksbitar. Vilket tillsammans med ett noggrant underhåll ger en mjuk och stabil botten och en dammfri miljö. Ledlampor i längs med hela ytan i tre rader ger ett mycket bra ljus även kvällstid.

Ridhuset hyrs ut per timme och en avgift per person. Hög tillgänglighet. Stor parkering utanför.

Hör av er till mig för förfrågningar och bokningar.

Helena Reje, helena@stallreje.se alt. 073 600 83 02

1200 kvm, underlag fibersand.