Tankar om sitsen

När jag får meddelanden på mina sociala medier handlar det ofta om min sits, beröm och ibland med frågor om mina tankar och gärna handfasta råd. Jag är jättetacksam för det och att det är just sitsen känns väldigt smickrande på något sätt. Så tack till er! Jag passar samtidigt redan här på att slå fast att man både kan sitta snyggare och inverka bättre än vad jag gör. Men de återkommande iakttagelserna och frågorna har fått mig att tänka en del på vad som gör en bra sits enligt mig.

Jag tror att vi alla har bilden i huvudet på den korrekta lodrätta sitsen med axel, höft och häl i en lodrätt linje. Den som vi har lärt oss sedan långt tillbaka genom instruktioner, men kanske framförallt ser vi den framför oss från någon bild. En sits jag inte på något sätt vill dementera men däremot poängtera att det är just en endimensionell bild. Förmodligen det bästa sättet att illustrera den ”rätta sitsen” på. Men när jag har möjlighet att fylla på med fler dimensioner, så kommer de här;

För mig handlar sitsen om balans, kroppskontroll och förmåga att röra sig i harmoni med den aktuella hästen. Jag tror därför att du får en bättre sits genom att öva upp just dessa områden. Dels genom att rida på flera olika hästar, vilka inte alls behöver vara av så kallat ”bra material”. Snarare tror jag att genom att rida på långbenta, kortbenta, tjocka, smala, höga, låga, rörliga, pigga, långsamma osv. Ja, ni hajar, olika typer helt enkelt, kan nog till och med vara en fördel i arbetet för en bättre sits. Det är ihop med dessa olika fysiskt skapta och psykiskt skilda fyrbenta individer som vi övar upp både vår balans och känsla för den aktuella hästens kropp, beteende och rörelsemönster.

Kroppskontroll och balans går ju även att finna i många andra övningar bortom tiden på hästen. Och visst finns det övningar som passar bättre än andra. Men här skulle jag absolut vilja uppmuntra till all form av rörelse, såväl kondition som styrka. Använd dig av det du tycker är kul och är bra på och lättast kommer dig för att göra. För som man brukar säga; att den bästa träningen, är den som blir av, är faktiskt väldigt sann. Förmodligen både den snabbaste och bästa vägen för att själv ta sig framåt. Och om jag ska slänga in ett ytterligare tänk här, så brukar jag försöka hitta helkroppsrörelser, där hela kroppen jobbar som en enhet. Ett samarbete musklerna tillsammans.

Vi får heller inte glömma att även vi, liksom de tidigare nämnda hästarna, är skapta olika. Vi är längre, kortare, bredare, smalare, yngre, äldre, kvickare, långsammare och vissa kroppsdelar mer proportionerliga, andra mindre. Vår bildliga sits och förmågan till att inverka påverkas givetvis av vem vi är och hur vi ser ut. Vi kan alla ha den lodrätta målbilden i huvudet, men vi kommer sinsemellan uppnå den på skilda vis. Avslutningsvis tror jag också att det är svårt att, antingen jobba med sitsen eller hästen. Eller det finns i alla fall inte en given, det ena kommer först och sedan det andra. Jag tror att det är med fördel som man arbetar med dem parallellt. För det är nämligen väldigt svårt att sitta helt rätt på en häst som inte går korrekt. Men det är samtidigt också mycket svårt att rida en häst helt korrekt om man inte sitter rätt.

Med förhoppning om lite inspiration!

Helena

Dags att ge plats åt känslorna!

En betydelsefull del för ett bättre, öppnare, enklare klimat kring psykisk ohälsa tror jag är att vi blir ärligare med våra känslor. För oss själva och för varandra. Såväl när vi mår finemang, toppen och strålande liksom när ni vi mår mindre bra, sämre och helt enkelt kasst.
 

Sätt ljud på de tysta orden, en föreläsning med mig, Helena Reje. Foto: Daniel Boquist

Att tillåta sig själv och andra att få ett tryggt utrymme att känna, visa, tala, hantera och bemöta är att värna om vårt gemensamma mående. Att erbjuda rum för alla sorters känslor (inte enbart vissa utvalda). Känslor som vi föds med och som vi tyvärr successivt tenderar att skala bort.
 
Låt oss istället belysa hur otroligt värdefullt vårt hela känsloregister är! Att lyfta fram skrattet, tårarna, ångesten, sorgen, glädjen och det depressiva. Låt oss erkänna att vi behöver dem alla för att klara av att leva vårt liv så väl som möjligt.
 
Känslorna är en del av den vi är och de är alla livsviktiga för vår själ för att kunna hantera de situationer som vi möter på vår väg genom livet ❤️.

Hundträning i ridhuset

Nu finns det möjlighet att hyra Stall Rejes ridhus för träning alt. rastning av hundar. Manegen har en yta om 1200kvm och ligger helt ostört på vår gård i Knivsta.

En perforerad plåt från sargkanten hela vägen upp till taknocken ger en skön utekänsla, med den rogivande skogen omkring, men med fördelarna av att vara inomhus. Underlaget är fibersand, d.v.s en mycket finkornig sand blandad med fiberduksbitar. Vilket tillsammans med ett noggrant underhåll ger en mjuk och stabil botten och en dammfri miljö. Ledlampor i längs med hela ytan i tre rader ger ett mycket bra ljus även kvällstid.

Ridhuset hyrs ut per timme och en avgift per person. Hög tillgänglighet. Stor parkering utanför.

Hör av er till mig för förfrågningar och bokningar.

Helena Reje, helena@stallreje.se alt. 073 600 83 02

1200 kvm, underlag fibersand.

Årets julklapp till dina medarbetare?

Julen kommer som vanligt i en rasande fart och det börjar bli hög tid att planera julklappar till kollegorna. Jag tänker mig att en bok om relationer, medmänsklighet och tankar om livet kan vara en fin gåva. Och som jag faktiskt vågar lova är tänkvärd för oss alla, mer eller mindre, beroende på vad vi själva har varit med om, har runt okring oss osv.

Boken, Det hon aldrig sa, har en trevlig prislapp och finns för omedelbar leverans.

Fint inslag, signering och vackra bokmärken går att köpa till.

Boken har fått en hel del publicitet, se:

Vid intresse kontakta mig, mejl: helena@stallreje.se alt. tel: 0736008302

Med önskan om en kärleksfull jul!

Helena Reje

Bokogram

Har du en vän som fyller år? Någon du vill tacka? Eller bara visa en extra tanke?

Jag har en idé för hur vi kan få just din mamma, pappa, syster, bror, kollega, kusin eller vän att känna sig uppmärksammad!

Vi skapar ett Bokogram. Vad är det? Jo, bokens motsvarighet till blombud.

Jag signerar boken tillsammans med en hälsning från dig, klär in den vackert och skickar den med posten till den adress du önskar.

Mejla mig på: helena@stallreje.se alt. sms’a 0736008302 så ordnar vi det.

Pris: Bokogram pocket 150kr, Inbunden 250kr.

Foto: Daniel Boquist

Hästinspo-helg i Roslagen

Det är dags att dra igång inspirationshelg nummer 2 i ordningen ????!

Då föregående gång visade sig vara ett lyckat koncept och där fantastiska människor tillsammans skapade en påtaglig positiv, varm, djup, rolig, spännande, lärorik, utmanande, stämningsfull, avslappnad och givande energi! Något som, i alla fall jag kände, jag vill ha mer av.

Sååå med ett liknande koncept men med ny plats (Sanda Equestrian) och innehåll bjuder jag nu in igen till Inspo ??‍♀️??! Det blir ett 24timmars all inclusive 24-25 nov (ca kl.14-14) med övernattning i helt nyrenoverade dubbelrum (i vacker energigivande lantlig miljö) yoga, föreläsningar, generösa fikabord, skaldjursbonanza, bubbel, vin, lyxfrukost och ja kanske det bästa av allt – Ett helt underbart sällskap (för det vågar jag lova att vi blir ??)!

VÄLKOMNA!! Önskar Helena

Sanda equestrian

⭐️Pris: 2750kr inkl moms
⭐️Swish till 1234668448 (Stall Reje AB)
⭐️Skriv ”inspo + ditt namn” på inbetalningen. Samt skicka mig gärna en notis om du vill dela med någon speciell person när du betalt, så jag kan bocka av platserna.
⭐️Självklart går det att få kvitto.

Denna gången, endast 10 platser ?, så först till kvarn. Senast inbetalning tor 1nov. Endast betalda platser räknas som bokade (och bindande ☝️☺️). Frågor skickas lättast här i eventet, på mejl: helena@stallreje.se eller telefon: 0736008302

?Ps. Värt att säga, det är utan medtagen häst och helt oberoende av kunskapsnivå, greninriktning, hur aktiv ryttare du är idag. Det enda som krävs är, över 18 med ett starkt hästintresse och en vilja att inspirera, inspireras eller båda delarna ?!

?Ps igen. Förstås fritt fram att bjuda in om ni vet ngn i er omgivning som inspo-helgen skulle kunna passa ?.

Besök i bokklubb

Har ni en bokklubb?

Intresserade av ett författarbesök?

Är ni ett gäng som har en bokklubb eller några vänner som är intresserade av att samlas kring min bok, Det hon aldrig sa, så kommer jag gärna och gör det tillsammans med er. Då jag bor mellan Sthlm och Uppsala så är det i första hand möjligt i områden häromkring. Men det är klart om ni är många alternativt har någon rolig/bra idé så kanske vi kan få till det även om avståndet är längre.

Om ni vill boka in en dag eller undrar över något, så tveka inte att höra av er till mig.

Hjärtliga hälsningar, Helena

Mejl: helena@stallreje.se tel.0736008302

Läs författarintervju: Helena Reje

Mer om boken: Det hon aldrig sa

Foto: Daniel Boquist

 

 

 

Wiiiihoooo, äntligen lansering – Det hon aldrig sa

Ikväll firar jag att jag har skrivit klart min bok – Det hon aldrig sa. Att lanseringen infaller just den 7:e september 2018 är av extra betydelse för mig. Anledningen till det är att hela berättelsen startar upp just precis den här fredagen, för sex år sedan.

Boken handlar om min relation till min mamma. Vår tid tillsammans med varandra, med mina syskon och pappa. Och hur jag letar efter svaren till varför hon en dag ”bara” lämnar oss – för all framtid! Hon gick ifrån oss tillsynes lika enkelt som om hon hade gått ut genom ytterdörren. Och hon gjorde det lika oväntat som om det var jag som hade gjort detsamma…

Foto: Daniel Boquist

Att skriva har hjälpt mig medan jag har sökt mina svar, texterna har funnits där när jag har försökt att förstå det som först tedde sig obegripligt. Efter en evinnerlig insats av engagemang och med tid landade jag tillslut i någon slags märklig logik. Det var också under vägens gång, som jag förstod, att det här höll på att bli en berättelse värd att berätta för flera.

Jag har lyft på stenar, samlat pusselbitar, hanterat känslor och besökt inre rum. Jag har lärt känna den psykiska ohälsan. En av vår tids vanligaste folksjukdomar. Men som det fortfarande talas för lite om, och dessutom ofta felaktigt. Tack vare att jag skrev under tiden som jag sökte svaren, delar jag med mig till läsaren av de erfarenheter som jag själv fick på vägen. Kunskaper som jag personligen inte hade en aning om tidigare. Tyvärr.

 

För mig skulle det idag förmodligen bli omöjligt att skriva om samma bok igen. Dels för att de känslor som jag var i då, är så starka att jag tror att det endast kan beskrivas korrekt när man befinner sig i dem. Och dels för att jag delvis är en annan person idag, formad av livet. Jag kan inte skaka fram den där naiva och förskonade versionen av mig själv igen. För hon finns helt enkelt inte längre kvar…

Min starkaste drivkraft för att färdigställa den här boken – Det hon aldrig sa – har varit kärleken! Jag önskar att det är den som når ut starkast när berättelsen får sina läsare. Jag hoppas också att min berättelse kan göra att vi blir fler som får insikt i den psykiska ohälsans värld. Att vi belyser, omtalar och hanterar den. Ju mer, desto bättre. Förhoppningsvis kan vi då bli ännu bättre på att se varandra. Se varandra på riktigt. Ser förbi det ögat först ser.

Med kärlek

Helena Reje

 

Foto: Daniel Boquist

 

  • Från och med idag fredag 7:e september kan du även köpa boken här 

Book o’clock

På lördagsmorgonen den 8:e september finns jag på Downtown Camper by Scandic i Stockholm. Jag bjuder alla er som kommer förbi på en kopp morgonkaffe och möjligheten finns att vara en av de första att köpa boken – Det hon aldrig sa!
Så ingen blir gladare än jag om just du kommer förbi, säger hej, stannar kort, stannar länge, sitter tyst, delar tankar, frågar, berättar, pratar med mig, med andra, varandra, om dagen, livet, ja vad som helst, om stort som smått.
 
Med kärlek ❤️!
Helena 

#dethonaldrigsa

Långsiktig satsning i högt tempo!

Att Caroline Darcourts första möte med en häst skulle resultera i att hon sprang åt andra hållet. Att mjuka short chaps skulle bytas ut till höga välputsade stövlar i hårt läder. Och att hennes livs kärlek skulle finnas bakom kulisserna på en världscupfinal i Las Vegas. Det var inte något som Carro hade sett framför sig. Inte heller att hon skulle tävla Grand Prix i strålkastarljus under soldränkta palmer och bli Nordisk Mästare i senior dressyr.

 

Foto: Sara Hellner

Första gången Caroline kom i kontakt med hästar var på Äppelvikens Ridskola, nära lägenheten i Bromma där hon bodde tillsammans med sina två föräldrar och lillebror. Det allra första steget i stallet resulterade dock i desto fler steg ut därifrån när Carros unga ögon noterade hur de stora obehagliga hästrumporna stack ut från spiltorna i stallgången. ”Här luktar det äckligt”, sa Carro till sin mamma som sprungit efter sin dotter ut på parkeringen. Det blev ingen terminsstart just den hösten men året därpå var modet åter och en början till ridkarriär tog därmed sin start.

Efter ridskoletiden flyttade familjen till Tierp och där blev det foderponny och så småningom en egen. Carros föräldrar sålde familjens båt Bella för att få möjlighet att öka satsningen och med båtpengarna införskaffades tävlingsponnyn Bobbo. Att Bobbo skulle visa sig vara en riktig ”stopper” var ingen i familjen beredd på. Däremot var det faktum att ponnyn stannade flera meter innan ett hinder så fort det blev tävling, ingenting som fick Carro att tveka på vare sig ponnyn eller sporten. ”Snarare var det kanske självförtroendet som fick det lite kämpigt”, ler hon till svar. I och med att Carros föräldrar arbetade mycket var det en annan familj, med en dotter som var kompis till Carro, som körde dem båda två på diverse träningar och tävlingar. ”Dessa föräldrar var mycket noggranna med att vi skulle rida dressyr för tränare en gång i veckan på våra ponnysar”, säger Carro och det var även där hon kom i kontakt med dressyrtränaren Ulf Lind. Att han vid ett tillfälle sa, ”Att du som sitter så trevligt borde ju rida dressyr” var inget Carro tog till sig nämnvärt då, men däremot en mening som hon minns än idag.

När ponnytiden var slut och likaså skolan (en gymnasietid som förövrigt mest blev ett villospår på en dans och teaterskola i Stockholm), hade Carro börjat sakna hästarna desto mer. Hon kände att hon behövde få in dem i sitt liv igen. Möjligheten till det fick hon genom densamma Ulf Lind som hon tidigare hade tränat för och framförallt hans dåvarande sambo Cia Tenggren ”Jag ringde Cia och sa att jag kunde komma och jobba för henne gratis.” Där var det mycket jobb och även mycket ridning. ”Det var nog där jag lärde mig att vara orädd”, skrattar Carro och minns ett gäng hästar som skulle ridas in, hoppas och köras fram och tillbaka till ridhus i alla vädrets makter. Det var också många långa dagar berättar Carro vidare. Dels för att hon pendlade de 5 milen till jobbet från Gävle där hon då bodde. ”Det var med buss varje dag och busshållplatsen låg inte direkt utanför dörren.” Dessutom jobbade hon extra på Waynes Coffee på kvällarna för att ha råd att bo och äta.  ”Jag gick faktiskt till och med till arbetsförmedlingen för att söka lite stöd i min satsning. Jag behövde ju jobba till mig erfarenheten som kunde vara en start mot mina mål att en dag kunna försörja mig på hästar”, berättar Carro och hur hon då först och främst hade Hippologutbildningen i sikte. Carro berättar vidare hur hon mycket väl minns texten på dekalen som hängde på väggen i väntrummet utanför handläggarens rum; ”Om du inte vet vart du ska segla, är ingen vind gynnsam.” Och den frustration hon kände för ”Det går inte, pengarna är slut!”, som mannen på andra sidan disken lät meddela henne som svar på hennes ärende. Carro visste ju precis vad hon ville, men på arbetsförmedlingen blåste tydligen ingen vind.

Foto: Senja Holpainen

Tack vare Carros tid hos Cia och Ulf och via ridledarkursen där Görel Adelborg var en av tränarna, ledde vägarna till Lövsta år 2003. Då mest som en möjlighet att lära sig lite dressyr för att med det arbeta sig vidare mot målen (Att jobba hos Jens Fredriksson var då en tydlig önskan, men där fanns vid tillfället ingen ledig plats). ”Jag såg nog framför mig att jag skulle vara på Lövsta i en till två månader ungefär”. Men när den tiden hade gått kände sig Carro som en del av teamet och förstod att hennes första insatta tid skulle behöva följas upp av många timmar till. ”Det var inte en chans att jag skulle sluta då”. Att det skulle bli mer och mer dressyrridning för Carros del var inte någon ”big deal”. ”Det var aldrig något självändamål att jag skulle hålla på med hoppning, mer att jag ville se hur bra jag kunde bli”. En fördel med dressyren var att hon upplevde det lite snällare mot självförtroendet; ”Det var liksom inte alltid lika uppenbart, när hästen stannade på hinder hade man gjort fel, inget snack. Här kunde man istället rida sig runt vissa problem”, skrattar hon.  Genom att titta på de andra som red, framförallt Tinne och Jennie Larsson, försökte hon härma och lära sig rida lika, där bland annat att sitta ner i dressyrsadel var något förhållandevis nytt; ”Alltså magen krampade, jag hade sådana magrutor efter den första tiden.”

Det blev mer härma och learning by doing än att läsa ridlära, vilket var både utvecklande och ledde till några missförstånd. En anekdot som Carro minns med rodnad var hur öppnor och slutor var något som hon hade fått göra mycket i Lövstas ridhus och rörelser hon kände sig relativt bekväm med, men när Tinne en dag på en clinic ber Carro att rida en galoppserpentin stod det helt still; ”Serpentin hade jag aldrig sett dem träna på där hemma så jag fick chansa… och det blev någon slags diffus V-liknande variant till ridväg”, skrattar hon.

Teoretiskt lärde sig Caroline mer, likaså utvecklades ridningen och hon började även följa med Tinne som tävlingsgroom. Det var när hon var med Tinne och Solos Carex till världscupfinalen i Las Vegas 2007 som hon lärde känna Florian Darcourt ”Flo” från Belgien och som då arbetade som hästskötare åt Marcus Ehning. Att det var ”love at the first sight” bekräftar Carro och även Flo som passerar förbi oss där vi sitter och samtalar. Situationen var dock något mer komplicerad i och med att de båda två hade förhållanden på hemmaplan. Något som de behövde ta itu med först. ”Men vi lärde verkligen känna varandra under den där tiden som följde.” Och två år senare var de ett etablerat par och Flo flyttade till Carro och Sverige.

Idag är Carro och Flo gifta, har 2 barn, 5 hästar, 3 hundar och 5 höns. ”Vi hade ju även en katt och kanin, men de har vi gjort oss av med. Där gick gränsen”. Ett bra team har de varit från början och Carro och Flo berättar nu tillsammans ett av många exempel på det. Berättelsen handlar om tiden när de köpte sitt första hus, ett parhus i Väsby alldeles i närheten av Lövsta. Året var 2009. Under samma tid hade Flos mamma precis dött efter en kortare men aggressiv tid med sjukdom och begravningen hade ägt rum i Belgien dagen innan de kom att vinna budgivningen. Samma dag som budgivningen avslutades red även Carro Magi på Globen Horse Show i klassen, Champion of the winners. ”Jag minns att jag kom upp på jumbotronen tittandes på telefonen, och det såg hur drygt ut som helst, men jag hade mest panik för att vi höll på att köpa huset”, säger Carro och berättar vidare om stressen inför det faktum att de skulle lägga in alla pengar de ägde. Den efterföljande kvällen spenderades på Ryttargalan där Magi dessutom vann pris som ”Morgondagens häst” (En väl värdig vinnare så här i efterhand). Det var för mycket av allt just då, berättar de. ”Förutom pengar”, skrattar Flo.

De bekräftar båda hur de köpte huset och hur bankkontot ekade tomt. ”Det var seriöst 0 kronor på kontot”, säger Carro och berättar hur de satt med ett tomt hus sånär som på en lädersoffa och en tv som de aldrig hann titta på. Förutom sina respektive jobb höll de maraton av lektioner för att kunna äta och köpa målarfärg. På tiden som var över fixade de i huset. ”Dessutom hade vi bestämt oss för att klara oss på bara en bil”, minns Carro och fyller i skrattande; ”Jag kommer ihåg hur jag hysteriskt med målarfärgsfläckar i ansiktet trampade iväg på cykel till ridhuset för att hålla träningar”.

Tillsammans klarade de sig förbi den första stressen, byggde upp en budget igen och har fortsatt såväl bostadskarriär som skapat familj. Vad gör Flo så speciell för dig? frågar jag. ”Till alla som kommer läsa det här kan jag bara säga, marry an old groom” svarar Carro kärleksfullt. Och fortsätter; ”Skämt å sido, men det diskas, plockas, stryks. Flo är mycket mer organiserad än vad jag är. Han är bra på att strukturera. Även med mitt psyke är han bra, han är en logistiker även där. Ser vad jag vill uppnå och hur jag ska göra för att ta mig dit. Bra på att se möjligheter helt enkelt! Sedan kanske han är något mer straight forward ibland än vad vi svenskar är vana vid”, avslutar Carro med glimten i ögat.

Att Flo även varit väl införstådd i branschen har såklart underlättat det ryttarliv som Carro har levt under åren de har haft ihop. På frågor om hur det har varit att tävla internationellt kontra Sverige, berättar Carro att det var värdefullt att ha varit med Tinne så pass mycket. Att hon därmed redan innan sina egna starter hade upplevt tävlingarna från backen. ”Egentligen är det nog lite tvärtom från vad många tror. Även om vi många gånger tänker wow, så är det istället ofta en mycket mer avslappnad stämning utomlands”. Carro menar på att det beror på att de har en större vana av att arrangera tävlingar och det blir därmed inte en så stor grej. ”Däremot är det en helt annan förberedelse och saker runt omkring när man ska tävla utomlands! Det ska man verkligen ha respekt och förbereda sig för”. Carro nämner bl.a hälsokontroll, de långa resorna, vatten till hästarna osv. ”Inte minst att lära sig läsa de internationella propositionerna”. Sedan påpekar Carro vikten av att hålla sin plan; ”Det är lätt att bli carried away när man rider fram bland Isabelle Werth och company, då gäller det att ha närvaro och göra allt så lika hemma som möjligt.”

Att Magi hittills har varit Carros mest betydelsefulla häst råder det inget tvivel om; ”Mycket beror nog på att vi fick så många år ihop”. På frågan hur hon kände sig i det faktum att det kom en dag när det var dags för Tinne att ta över, svarar hon; ”Jag ska inte sticka under stol med att det först kändes som att hela livet tog slut. Men det har varit blandade känslor. Visst att jag skulle lämna en hög nivå tävlingsmässigt, men jag hade ju också fått med mig erfarenheter därifrån som jag inte hade tidigare. Att jag inte skulle få behålla Magi för alltid, visste jag ju. Jag är inte lika duktig som förstaberidaren, så på så sätt var det ett naturligt steg. Och någonstans trodde jag kanske att Tinne skulle ta över honom redan efter framgångarna på breeders som 4-åring, så egentligen har alla år efter det varit en bonus. Och att nu få se Magi bärga ett lagbrons på EM tillsammans med Tinne och det svenska laget, det var stort. Det är ett kvitto nog för mig att jag har tagit fram en häst som passade Tinne så pass väl. Då känner jag att det i alla fall blev rätt för just den hästen.”

Som svar på vilken merit som Carro graderar som sin största, svarar hon; ”Först när jag kom 3:a i världscupen i Florida. Det var inte enbart bedriften, utan hela upplevelsen. En varm kvällstävling i strålkastarljus. Det var häftigt! Och glädjen i teamet när jag hamnade så bra!” Men allra störst värderar hon NM-guldet 2016; ”Så här i efterhand blev det ju även slutet på min och Magis karriär, det visste jag ju inte då, men det gör förstås att medaljen blivit extra betydelsefull för mig!”