Så introducerar jag den unga hästen till tävling

Det är ingen självklarhet att djuret hästen ska, vill och bör tävla med oss. Hårdrar man det är förstås tävlingsplatsen och uppgiften en miljö långt ifrån deras ursprungliga. Däremot är min uppfattning att väldigt många hästar lär sig att både vara i och trivas med, tävlingsmomentet. Ja till och med att det blir deras grej. En uppgift och utmaning som de attraheras och mår bra utav. 

Däremot ska man vara ödmjuk inför att hästarna behöver introduceras. Där en bra upplevelse, för hästen(!), är inledningsfasens prio ett. Att jag gör ett utropstecken efter, hästen, är ingen slump utan det är förstås för att tänka på vad som är ett positivt sammanhang för just hästen. Det vill säga, bryr sig hästen om poängen? Nej. Om vägarna inte korrekta? Nej. Om det blev tidspress redan på morgonen som behövde jobbas ikapp hela dagen? Ja. Om det var mycket hästar på framridningen vilket ledde till ett par smärre tvärstopp/svängar m.m? Ja. 

Hur gör man då för att ge hästarna bra förutsättningar för att skapa tävlingssammanhanget till en uppgift och miljö som de mår bra i? Så bra att de vill tillbaka och göra det igen och igen. Att när vi flätar iordning knopparna i manen och kör fram transporten på stallplanen förmedlas associationer till hästarna som ”Ja, jag vill åka med” snarare än ”Herregud, lämna mig hemma”. 

Här får vi givetvis ta hänsyn till vem vi själva är, vilken häst vi har och hur förberedelserna tidigare har sett ut. Men jag ska generalisera lite och så hoppas jag att det finns delar här i mitt upplägg som ni kan fånga upp och ta med er i er verklighet. 

Ledord

1. Ledarskap. Hästar är ju flockdjur och gillar att följa sin ledare. Så att ge hästar en schysst tävlingsupplevelse i en för dem helt okänd miljö är inte att man ger dem ett stort inflytande för om det är en bra eller dålig idé att åka dit. Det gör dem snarare osäkra än säkra. Att hästen kan känna sig osäker är inget konstigt, men inget som får göra ryttaren osäker (då har ju hästen blivit ledaren och ryttaren följaren) och inte heller något hästen kan bestraffas för. Ett sådant agerande bekräftar ju bara hästens osäkerhet och det spända/avvaktande/rädda beteendet förstärks istället för att tränas bort. Därav är det en stor fördel om ryttaren är mer rutinerad än hästen och faktiskt kan leda hästen på ett tydligt, trovärdigt och förtjänstfullt sätt genom samtliga moment, från morgonknoppningen, lastningen, resan, framridningen, tävlingen och så vidare, fram tills hästen är hemma i boxen igen. 

2. Rutiner. Den häst du känner hemma och de rutiner ni använder er av vid tranportering, ledning och ridning bör tas med på tävlingsplatsen i så lång utsträckning som möjligt. Hästar älskar att känna igen sig, det skapar en trygghet. Det jag adderar till tävlingsmomentet, framförallt för den gröna hästen men även senare, är en lång framskrittning. Jag låter hästen få tid, oftast vid hand, att röra sig i den nya miljön. Skritta kan man i princip inte göra för länge. De tar möjligtvis en del på huvudet för den unga hästen som är uppmärksam på mycket, men kroppen orkar. Enligt mig blir det inte bättre av att kapa det här momentet. De många intrycken kommer att vara fler i början, precis som för en bebis, men det är på något sätt något som hästen måste igenom. Däremot kan man ju med fördel välja en lugnare tävlingsplats till en början och så ökar man sedan med tiden successivt på. Jag tycker också att man ska ha respekt för att intrycken är många på tävling i början och ge den efterföljande vilan med hänsyn till såväl kropp som knopp.

Jag passar på att betona att det här är för mig och hur jag trivs med att göra upplägget. Jag känner mig också tryggare med att sitta upp på en häst som har rört sin kropp under längre tid, gärna med hela utrustningen på.  Och förutom att hästen har sett sig omkring har även jag fått en uppfattning om hur min nya häst reagerar på området, de andra hästarna och de ljud som hörs från högtalare m.m.

Framridningen gör jag sedan så lik som möjligt min träning på hemmaplan. Jag försöker att hålla mig till mina vanliga övergångar, vägar och allmänt träningsupplägg med så hög igenkänningsfaktor som möjligt. Men jag tar nog lite extra hänsyn till de andra ekipagen. Blicken upp med andra ord. Av den anledningen att jag inte vill riskera att bli klämd, få tvärstanna och så vidare. Fokus på mjuka och väl avvägda vägar. Allt för en bra upplevelse, in mind. Till exempel kan jag me flit välja att börja galoppera i vänster varv för att kunna ta spåret och väggen för att skapa bra förutsättningar för att kunna galoppera på, kanske i ett högre tempo.

I och med att jag med en ny häst inte vet hur mycket extra energi jag eventuellt får på bortaplan och vad orken kommer att räcka till, skapar jag mig en grundplan för framridningsupplägget som inte ska kännas stressig men inte heller får riskera att bli för långt. Så fort tiden tenderar att kännas lång, lägger jag in skrittpauser. Jag vill inte tävla på en för trött häst. Även här för själva upplevelsens skull. Hellre att hästen får en känsla av att den klarar lite mer än vad som efterfrågades, än att jag bad om för mycket. Av samma anledning väljer jag och rekommenderar också andra, att börja i en klass som de känner sig mer än komfortabla i på hemmaplan, så känslan inte ska vara ”Att det här var det svåraste vi någonsin gjort” när det är skarpt läge. Snarare att det finns utrymme att falla något i prestation och ändå göra det good enough. 

3. Icke-stress. Den här punkten har ju lyst igenom hela texten fram tills nu (hoppas jag…) och ordet i sig säger ju mycket om innehållet. Men till det kan jag lägga till att det handlar mycket om välavvägd tid. Det vill säga, att har du till exempel en häst som har svårt att stå och vänta i transporten så är en längre tid, stillastående på plats, en mer stressande upplevelse än att ni anländer lite senare och därmed kan lasta ut fortare. Att träna att stå på bilen, kan man med fördel träna på i ett inte tävlingssammanhang alternativt efter att hästen har fått röra på sig och det finns ett lugn över att det inte längre finns några tider att förhålla sig till. 

Förutom stressfritt i form av rätt tid innebär det i mångt och mycket att ryttaren och eventuella medföljare är lugna i sitt sätt att vara. Inte nödvändigtvis att ni göra alla era rörelser långsamt, ibland kanske till och med det omvända kan vara att föredra, som vid en uppsittning till exempel. Snarare det att ni utstrålar att ni har koll på läget. Det gör att n i har ledarollen och hästarna kan lämna över ansvaret till er. Att deras naturliga instinkter att spana in andra hästar, människor i rörelse, ljud de är ovana vid eller platser de inte tidigare har varit på, spelar då mindre roll. Såvida hästarna har en ledare som de är trygga med och som de har tillit nog att lyssna på när ni säger, att det här inte är någon fara. Jag vill att människoteamet ska signalera; ”Jag vet att du inte har varit här och sett tävlingar förut, men jag har det. Jag har därför en informationsfördel som gör att jag vet att det är helt ofarligt. Det skrämmer mig inte det minsta. Jag tycker till och med att det är superkul! Jag vill göra vad jag kan för att även du ska känna likadant. Och du kommer att känna igen dig i mycket av det du tidigare lärt dig. Så häng på vetja”. 

Förutom att hästar gillar att känna igen sig så upplever jag att de uppskattar att veta vad som förväntas av dem. Med det sagt, en påminnelse för rutinernas vikt igen, men också betydelsen av hur du presenterar det som är nytt.

Tävlingsmomentet

När det gäller själva tävlingsmomentet gäller ovanstående punkter fortfarande – ledare, rutin och icke-stress. Du måste ha en tydlig grundplan på hur du ska rida från det att dörrarna öppnas och du släpps in, tills du går ut. Men(!) med ett stort mått av improvisation, plan B,C och D. Det är alltid levande djur genom hela karriären och jag tror att alla känner igen sig i att det inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Antal hästar, starter och år ger ju mer rutin och fler extraplaner. Men i och med att du inte känner din unga häst i tävlingssammanhang sedan tidigare är det svårare att förutse hur reaktionen innanför de vita staketen kommer att bli. Inte staketen i sig utan hela situationen med att byta bana, ”det är nu det gäller”-atmosfären, ringsignalen före start och att rörelserna nu ska genomföras i en viss ordning på en viss plats. 

Oavsett(!) hur det har gått är det mycket beröm som gäller. Dels för att det är horsemanship och sportsligt men också för att det är ett väldigt enkelt sätt att koppla ihop sammanhanget till någonting trevligt! Hästar är komplicerade på massor av sätt men enklare på ett annat. De kan inte tänka i flera led och i dåtid eller framtid. Ett beröm i stunden ger en känsla  av välbehag där och då. Och den absolut viktigaste egenskapen vi vill skapa för en framtida tävlingshäst är ju just att hästen vill göra det igen. Kan vi boosta självförtroendet har vi dessutom möjligheten att nå den där härliga känslan, som jag verkligen tycker finns att locka fram. Den egenskap jag söker är… Hästens vilja till att visa upp sig! Att du väcker liv i hästens Star Quality! Allt annat kan vi förbättra oss på, men tycker inte ens hästen att det vi gör är särskilt kul, kanske rent av obehagligt, då kommer vi att få det betydligt svårare. Framförallt så har vi missat en stor del, kanske den största, av varför vi gör det här. 

Avslutningsvis

Precis som jag skrev inledningsvis – Det är ingen självklarhet att djuret hästen ska, vill och bör tävla med oss. Däremot upplever jag att ett välintroducerat tävlingsmomentet till och med blir många hästars grej. De springer in i transporten, de är uppriktigt glada på tävlingsplatsen och trots att deras tidigare instinkter först lärt dem att fly för sådant som tävlingen till viss del signalerar, så har deras goda upplevelser lärt och bekräftat för dem det omvända. Det hästarna först kanske tyckte inte verkade vara en allt för smart idé visade sig vara någonting spännande, utmanande och positivt. Adrenalin i kroppen, extra omvårdnad, uppmärksamhet och beröm. Och även om vi ryttare är deras ledare så gör vi det tillsammans som ekipage, där både häst och ryttare behövs. Något jag tror att den väl introducerade och rutinerade tävlingshästen är mycket medveten om. Ryttare och häst (och övriga teammedlemmar) blir en liten väl sammansvetsad flock som gör saker tillsammans som de mår bra av, i trygga miljöer, oavsett om det är hemma eller på bortaplan!

Stort tack för ordet, rid fint och lycka till!

Hälsar Helena Reje

Ps. Jag har skrivit artikeln med grund i hur jag ser på introduktion av tävling för den framtida dressyrhästen, av den enkla anledningen av att jag har mest rutin där. Men jag hoppas att mycket går att överföra och kan inspirera även för dig som önskar introducera hästar i andra discipliner.