Bäst på allt?

Jag minns en tid efter examen. Vi var ett ganska stort gäng av ambitiösa och mer eller mindre vilsna själar. Några av oss, eller faktiskt typ alla, hittade jobb direkt och sprang vidare i något slags karriärhåll. Dock mådde inte alla toppen och jag vet att jag då noterade fenomenet att många jämförde sig med dem som var bäst på allt. Finns det ens någon som är bäst på allt? Mycket riktigt, förmodligen inte.

Men i och med att den här bäst på allt-personen inte finns i verkligheten, förflyttades blicken mellan olika personer istället. De tog varje persons största plus och som de sedan jämförde med sig själva. Den som hade den bästa lägenheten, den som hade det bästa jobbet, högsta lönen, den som var snyggast, hade snyggaste pojkvännen o.s.v. Ett effektivt sätt för att aldrig själv känna sig bäst. Knappt ens bra nog. Vilket många gånger även var resultatet. 

Jag har gått igenom både mindre och stora kriser i mitt liv, men just denna ovanstående nämnda varianten, för ett mindre bra mående, kunde jag trots allt se lite utifrån. Tack och lov. Kanske är det därför jag även tycker mig se denna trend nu i ett hästsammanhang. I vår inställning till hästen.

Få hästar är kompletta. Börjar du se dig omkring, till att börja med i din omgivning, men inte minst i de sociala medierna. Kan du nog hitta hästar både här och där som överträffar din häst om du väljer ut olika hästar med olika kvaliteter.  Att då ha sin egen häst som ett jämförelseobjekt, i sin helhet, mot andra hästars utvalda toppar, blir lätt orättvist. 

”Tänk om man hade A’s galopp” 

”Framåtbjudningen som B har, skulle jag vilja ha” 

”C stannar aldrig på hinder” 

”D river aldrig” 

”E är helt otittig” 

”F travökar med så häftiga knän” 

O.s.v. Jag tror ni hajar var jag vill komma. 

Att ständigt utsätta sin häst för dessa jämförelser tror jag ger en negativ inverkan för vår syn på, såväl oss själva som hästen. Om vi bortser från det faktum att det är ett smidigt sätt för att försämra sitt eget självförtroende, så skulle jag vilja påstå att det även förs över på hästen. En häst som vi, som ägare, ryttare och tränare, har ett ansvar för att bygga upp. Inte trycka ner. Och då menar jag såväl fysiskt som psykiskt. 

Jag är övertygad om att det här jämförandet mellan hästar påverkar ekipaget negativt. När man har för vana, medvetet eller omedvetet, att jämföra sin häst med andra hästar riskerar man att snabbt tappa respekten för sin egen prestation i sadeln. Ryttarens oerhörda betydelse för hästens utveckling till att börja med! Därtill känns det för mig fel, att rida med hästens negativa egenskaper in mind, d.v.s. allt vi anser att den inte har. Istället för dess positiva poänger, allt vi anser att den har! Hästarna får därmed inte en rimlig chans. Brist på eget ansvar, tilltro och tålamod hämmar utveckling. Kanske till och med motverkar den?

Vissa drar det till och med så långt att de byter ut hästen, kanske till och med hästarna, i jakten på just den rätta. ”Han med den häftiga galoppen” eller ”Hon som travökar så ballt”. Istället för att arbeta vidare med den häst vi har. Vissa plus och vissa minus, så som alla hästar kommer att ha, alla på olika sätt. Det finns inga fullständiga plus-individer, varken hästar eller människor. 

Det finns givetvis undantag. Kanske har du och hästen ingen bra kemi? Kanske vill ni olika saker? Kanske är du en professionell person med en kunskap om vilken häst du ska lägga din tid på eller inte? Absolut, min text är inte meningen att passa in på precis alla. Sådana inlägg brukar oftast leda till att det inte passar in på någon. Jag vill snarare sätta ljuset på en utveckling som jag tycker mig se, där man tenderar att fokusera på allt den egna hästen inte har. Istället för att uppskatta allt man har. Jag önskar därför att framföra en hejarklacks-kör till just dig och din häst. Med en tilltro till er och att ni tillsammans kan möjliggöra så många drömmar. Drömmar som uppnås med din ökade hästkunskap, ytterligare träning och en sann vilja till förståelse för just din häst-individ. 

Lycka till!