Långsiktig satsning i högt tempo!

Att Caroline Darcourts första möte med en häst skulle resultera i att hon sprang åt andra hållet. Att mjuka short chaps skulle bytas ut till höga välputsade stövlar i hårt läder. Och att hennes livs kärlek skulle finnas bakom kulisserna på en världscupfinal i Las Vegas. Det var inte något som Carro hade sett framför sig. Inte heller att hon skulle tävla Grand Prix i strålkastarljus under soldränkta palmer och bli Nordisk Mästare i senior dressyr.

 

Foto: Sara Hellner

Första gången Caroline kom i kontakt med hästar var på Äppelvikens Ridskola, nära lägenheten i Bromma där hon bodde tillsammans med sina två föräldrar och lillebror. Det allra första steget i stallet resulterade dock i desto fler steg ut därifrån när Carros unga ögon noterade hur de stora obehagliga hästrumporna stack ut från spiltorna i stallgången. ”Här luktar det äckligt”, sa Carro till sin mamma som sprungit efter sin dotter ut på parkeringen. Det blev ingen terminsstart just den hösten men året därpå var modet åter och en början till ridkarriär tog därmed sin start.

Efter ridskoletiden flyttade familjen till Tierp och där blev det foderponny och så småningom en egen. Carros föräldrar sålde familjens båt Bella för att få möjlighet att öka satsningen och med båtpengarna införskaffades tävlingsponnyn Bobbo. Att Bobbo skulle visa sig vara en riktig ”stopper” var ingen i familjen beredd på. Däremot var det faktum att ponnyn stannade flera meter innan ett hinder så fort det blev tävling, ingenting som fick Carro att tveka på vare sig ponnyn eller sporten. ”Snarare var det kanske självförtroendet som fick det lite kämpigt”, ler hon till svar. I och med att Carros föräldrar arbetade mycket var det en annan familj, med en dotter som var kompis till Carro, som körde dem båda två på diverse träningar och tävlingar. ”Dessa föräldrar var mycket noggranna med att vi skulle rida dressyr för tränare en gång i veckan på våra ponnysar”, säger Carro och det var även där hon kom i kontakt med dressyrtränaren Ulf Lind. Att han vid ett tillfälle sa, ”Att du som sitter så trevligt borde ju rida dressyr” var inget Carro tog till sig nämnvärt då, men däremot en mening som hon minns än idag.

När ponnytiden var slut och likaså skolan (en gymnasietid som förövrigt mest blev ett villospår på en dans och teaterskola i Stockholm), hade Carro börjat sakna hästarna desto mer. Hon kände att hon behövde få in dem i sitt liv igen. Möjligheten till det fick hon genom densamma Ulf Lind som hon tidigare hade tränat för och framförallt hans dåvarande sambo Cia Tenggren ”Jag ringde Cia och sa att jag kunde komma och jobba för henne gratis.” Där var det mycket jobb och även mycket ridning. ”Det var nog där jag lärde mig att vara orädd”, skrattar Carro och minns ett gäng hästar som skulle ridas in, hoppas och köras fram och tillbaka till ridhus i alla vädrets makter. Det var också många långa dagar berättar Carro vidare. Dels för att hon pendlade de 5 milen till jobbet från Gävle där hon då bodde. ”Det var med buss varje dag och busshållplatsen låg inte direkt utanför dörren.” Dessutom jobbade hon extra på Waynes Coffee på kvällarna för att ha råd att bo och äta.  ”Jag gick faktiskt till och med till arbetsförmedlingen för att söka lite stöd i min satsning. Jag behövde ju jobba till mig erfarenheten som kunde vara en start mot mina mål att en dag kunna försörja mig på hästar”, berättar Carro och hur hon då först och främst hade Hippologutbildningen i sikte. Carro berättar vidare hur hon mycket väl minns texten på dekalen som hängde på väggen i väntrummet utanför handläggarens rum; ”Om du inte vet vart du ska segla, är ingen vind gynnsam.” Och den frustration hon kände för ”Det går inte, pengarna är slut!”, som mannen på andra sidan disken lät meddela henne som svar på hennes ärende. Carro visste ju precis vad hon ville, men på arbetsförmedlingen blåste tydligen ingen vind.

Foto: Senja Holpainen

Tack vare Carros tid hos Cia och Ulf och via ridledarkursen där Görel Adelborg var en av tränarna, ledde vägarna till Lövsta år 2003. Då mest som en möjlighet att lära sig lite dressyr för att med det arbeta sig vidare mot målen (Att jobba hos Jens Fredriksson var då en tydlig önskan, men där fanns vid tillfället ingen ledig plats). ”Jag såg nog framför mig att jag skulle vara på Lövsta i en till två månader ungefär”. Men när den tiden hade gått kände sig Carro som en del av teamet och förstod att hennes första insatta tid skulle behöva följas upp av många timmar till. ”Det var inte en chans att jag skulle sluta då”. Att det skulle bli mer och mer dressyrridning för Carros del var inte någon ”big deal”. ”Det var aldrig något självändamål att jag skulle hålla på med hoppning, mer att jag ville se hur bra jag kunde bli”. En fördel med dressyren var att hon upplevde det lite snällare mot självförtroendet; ”Det var liksom inte alltid lika uppenbart, när hästen stannade på hinder hade man gjort fel, inget snack. Här kunde man istället rida sig runt vissa problem”, skrattar hon.  Genom att titta på de andra som red, framförallt Tinne och Jennie Larsson, försökte hon härma och lära sig rida lika, där bland annat att sitta ner i dressyrsadel var något förhållandevis nytt; ”Alltså magen krampade, jag hade sådana magrutor efter den första tiden.”

Det blev mer härma och learning by doing än att läsa ridlära, vilket var både utvecklande och ledde till några missförstånd. En anekdot som Carro minns med rodnad var hur öppnor och slutor var något som hon hade fått göra mycket i Lövstas ridhus och rörelser hon kände sig relativt bekväm med, men när Tinne en dag på en clinic ber Carro att rida en galoppserpentin stod det helt still; ”Serpentin hade jag aldrig sett dem träna på där hemma så jag fick chansa… och det blev någon slags diffus V-liknande variant till ridväg”, skrattar hon.

Teoretiskt lärde sig Caroline mer, likaså utvecklades ridningen och hon började även följa med Tinne som tävlingsgroom. Det var när hon var med Tinne och Solos Carex till världscupfinalen i Las Vegas 2007 som hon lärde känna Florian Darcourt ”Flo” från Belgien och som då arbetade som hästskötare åt Marcus Ehning. Att det var ”love at the first sight” bekräftar Carro och även Flo som passerar förbi oss där vi sitter och samtalar. Situationen var dock något mer komplicerad i och med att de båda två hade förhållanden på hemmaplan. Något som de behövde ta itu med först. ”Men vi lärde verkligen känna varandra under den där tiden som följde.” Och två år senare var de ett etablerat par och Flo flyttade till Carro och Sverige.

Idag är Carro och Flo gifta, har 2 barn, 5 hästar, 3 hundar och 5 höns. ”Vi hade ju även en katt och kanin, men de har vi gjort oss av med. Där gick gränsen”. Ett bra team har de varit från början och Carro och Flo berättar nu tillsammans ett av många exempel på det. Berättelsen handlar om tiden när de köpte sitt första hus, ett parhus i Väsby alldeles i närheten av Lövsta. Året var 2009. Under samma tid hade Flos mamma precis dött efter en kortare men aggressiv tid med sjukdom och begravningen hade ägt rum i Belgien dagen innan de kom att vinna budgivningen. Samma dag som budgivningen avslutades red även Carro Magi på Globen Horse Show i klassen, Champion of the winners. ”Jag minns att jag kom upp på jumbotronen tittandes på telefonen, och det såg hur drygt ut som helst, men jag hade mest panik för att vi höll på att köpa huset”, säger Carro och berättar vidare om stressen inför det faktum att de skulle lägga in alla pengar de ägde. Den efterföljande kvällen spenderades på Ryttargalan där Magi dessutom vann pris som ”Morgondagens häst” (En väl värdig vinnare så här i efterhand). Det var för mycket av allt just då, berättar de. ”Förutom pengar”, skrattar Flo.

De bekräftar båda hur de köpte huset och hur bankkontot ekade tomt. ”Det var seriöst 0 kronor på kontot”, säger Carro och berättar hur de satt med ett tomt hus sånär som på en lädersoffa och en tv som de aldrig hann titta på. Förutom sina respektive jobb höll de maraton av lektioner för att kunna äta och köpa målarfärg. På tiden som var över fixade de i huset. ”Dessutom hade vi bestämt oss för att klara oss på bara en bil”, minns Carro och fyller i skrattande; ”Jag kommer ihåg hur jag hysteriskt med målarfärgsfläckar i ansiktet trampade iväg på cykel till ridhuset för att hålla träningar”.

Tillsammans klarade de sig förbi den första stressen, byggde upp en budget igen och har fortsatt såväl bostadskarriär som skapat familj. Vad gör Flo så speciell för dig? frågar jag. ”Till alla som kommer läsa det här kan jag bara säga, marry an old groom” svarar Carro kärleksfullt. Och fortsätter; ”Skämt å sido, men det diskas, plockas, stryks. Flo är mycket mer organiserad än vad jag är. Han är bra på att strukturera. Även med mitt psyke är han bra, han är en logistiker även där. Ser vad jag vill uppnå och hur jag ska göra för att ta mig dit. Bra på att se möjligheter helt enkelt! Sedan kanske han är något mer straight forward ibland än vad vi svenskar är vana vid”, avslutar Carro med glimten i ögat.

Att Flo även varit väl införstådd i branschen har såklart underlättat det ryttarliv som Carro har levt under åren de har haft ihop. På frågor om hur det har varit att tävla internationellt kontra Sverige, berättar Carro att det var värdefullt att ha varit med Tinne så pass mycket. Att hon därmed redan innan sina egna starter hade upplevt tävlingarna från backen. ”Egentligen är det nog lite tvärtom från vad många tror. Även om vi många gånger tänker wow, så är det istället ofta en mycket mer avslappnad stämning utomlands”. Carro menar på att det beror på att de har en större vana av att arrangera tävlingar och det blir därmed inte en så stor grej. ”Däremot är det en helt annan förberedelse och saker runt omkring när man ska tävla utomlands! Det ska man verkligen ha respekt och förbereda sig för”. Carro nämner bl.a hälsokontroll, de långa resorna, vatten till hästarna osv. ”Inte minst att lära sig läsa de internationella propositionerna”. Sedan påpekar Carro vikten av att hålla sin plan; ”Det är lätt att bli carried away när man rider fram bland Isabelle Werth och company, då gäller det att ha närvaro och göra allt så lika hemma som möjligt.”

Att Magi hittills har varit Carros mest betydelsefulla häst råder det inget tvivel om; ”Mycket beror nog på att vi fick så många år ihop”. På frågan hur hon kände sig i det faktum att det kom en dag när det var dags för Tinne att ta över, svarar hon; ”Jag ska inte sticka under stol med att det först kändes som att hela livet tog slut. Men det har varit blandade känslor. Visst att jag skulle lämna en hög nivå tävlingsmässigt, men jag hade ju också fått med mig erfarenheter därifrån som jag inte hade tidigare. Att jag inte skulle få behålla Magi för alltid, visste jag ju. Jag är inte lika duktig som förstaberidaren, så på så sätt var det ett naturligt steg. Och någonstans trodde jag kanske att Tinne skulle ta över honom redan efter framgångarna på breeders som 4-åring, så egentligen har alla år efter det varit en bonus. Och att nu få se Magi bärga ett lagbrons på EM tillsammans med Tinne och det svenska laget, det var stort. Det är ett kvitto nog för mig att jag har tagit fram en häst som passade Tinne så pass väl. Då känner jag att det i alla fall blev rätt för just den hästen.”

Som svar på vilken merit som Carro graderar som sin största, svarar hon; ”Först när jag kom 3:a i världscupen i Florida. Det var inte enbart bedriften, utan hela upplevelsen. En varm kvällstävling i strålkastarljus. Det var häftigt! Och glädjen i teamet när jag hamnade så bra!” Men allra störst värderar hon NM-guldet 2016; ”Så här i efterhand blev det ju även slutet på min och Magis karriär, det visste jag ju inte då, men det gör förstås att medaljen blivit extra betydelsefull för mig!”