Det var aldrig något snack!

Nina Hofmann Küppers har ridit så länge hon kan minnas, pendlat mellan Sverige och Tyskland sedan 11 års ålder och nådde internationell Grand Prix som 19åring. Hon fick tidigt bra förutsättningar men lika tydligt fick hon visa att hon var värd dem! Med en evinnerlig insats av tid och engagemang har hon tagit sig fram. Där den starkaste drivkraften har varit just – hästen!

På familjegården Wisbohammar i Gnesta söder om Stockholm driver Nina sin verksamhet, Wisbohammar Dressage. Här är Nina uppvuxen men startade sin nuvarande verksamhet först år 2012 när hon kom hem till Sverige efter en lång vistelse i Tyskland. På gården står idag ett 30-tal hästar uppdelade på elevhästar, utbildningshästar och Ninas egna.

Ninas egna hästar är 11 stycken i åldrarna 5 till 23 år. Alla hästarna tränas efter ett mycket individuellt upplägg. En filosofi som Nina är mycket noggrann med. Varje häst har ett eget träningsschema som är anpassat efter vad som just den hästen mår bra av. ”Jag kan inte säga att jag värmer upp alla mina hästar på ett visst sätt, det är snarare 11 olika sätt”, skrattar Nina. Och visar på att vissa behöver gå långa och låga, vissa behöver börja i galopp medan andra med ett längre skrittarbete osv. På frågan vad hon finner gemensamt i hästarnas upplägg är det att de får varierad träning. ”Jag tror att jag tänker ganska mycket utanför boxen”, säger Nina och nämner bland annat en 7åring hon har, som snart ska hämtas hem efter ett år som hopphäst i Tyskland. ”Hon är en stor häst och behövde mer tid för att växa i sin kropp och även lära sig att hantera den”, säger Nina. Att då lämna ner henne till en god vän och duktig hoppryttare i Tyskland visade sig vara ett lyckat alternativ.

Nina berättar vidare att i hennes träningssystem finns inte heller några längre perioder av helvila. ”Jag är istället noggrann med regelbundna korta återhämtningsperioder”, säger hon och fortsätter; ”De yngre får de en vecka här och där och när de är äldre, kanske 3–4 dagar”. Hon berättar att de däremot kan vila från träning på banan under en tid och ha veckor då de exempelvis bara går ut i skogen. Ett annat inslag som Nina har gemensamt i hästarnas träning är att arbeta dem för hand. ”Det tycker jag är viktigt. Att hitta kontakten, respekten och att signalerna fungerar från marken. Att jag känner mina hästar, och dom känner mig.”

Jag frågar Nina om vilka kvalitéer hon söker när hon är på jakt efter ny häst? ”Efter många år av speciella hästar, letar jag numera efter lite mindre extrema”, ler Nina. Hon berättar också att hon tittar mycket på exteriören; ”Jag vill ha långa ben, ädla och kompakta kroppar.” Hon vill också att det ska ha ett bra temperament. ”Lite fuffens är ok, det hänger ju ihop med nerven, men de ska vara grundtrygga.” Hon tittar lite grann på stammen, men mest är det individen! ”En bra vet. check är också ett måste. Det tummar jag aldrig på numera. Inga kanske, längre.” Varför frågar jag, det har ju visat sig att även hästar med exempelvis röntgenfynd kan fungera ändå. ”Jag det kan gå, men det är inte längre värt det där kanske´t för mig”, säger Nina och fortsätter; ”Det är så oerhört svårt att lyckas ändå”. Hon lägger samtidigt till att det förstås är skillnad om det handlar om en äldre häst som redan har bevisat sig, men i och med att Nina oftast börjar med yngre hästar så är det helt enkelt en supernogrann veterinärkoll som gäller.

När Nina letar efter nya hästar är det också alltid med målet att de ska kunna nå de högsta klasserna. ”Jag vill kunna se på en 3åring, sluta ögonen och fantisera om en OS-häst!” Och även om man inte kan göra alla de rörelser som en Grand Prix-häst ska kunna på en yngre häst, förklarar Nina hur hon till exempel kan göra en övergång till skritt, hålla kvar och smacka till lite för att se hästens reaktion. ”Taktar hästen till lite då, ja då kan man ändå få en liten uppfattning om dess förmåga till piaff.”

Hur började allt? Jo, som 11 åring åkte Nina ner till Tyskland för första gången. Det var sommarlov och Nina skulle träna för Cornelia Endres (Dåvarande tyska landslagstränaren för ponny) tillsammans med sin ponny Valery. Det var ett stort steg och Nina berättar hur hon grät oavbrutet i fyra dagar. När hon ringde hem till sina föräldrar sa de till henne att hon i alla fall fick stanna i en vecka, ”det klarar du.” Mycket riktigt klarade hon det och efter att den första veckan hade passerat ville Nina istället inte något hellre än att stanna kvar. Den planerade månaden som hon skulle stannat blev till tre och även de efterföljande somrarnas skollov. ”Cornelia Endres var den absolut hårdaste tränaren jag har haft, och hon har format mig jättemycket. Det var ordning och reda. Att ponnyn och ryttaren alltid skulle vara rena och snygga. Inte märkessnygg, men hon var noggrann med att dressyr skulle vara någonting vackert.” Nina berättar hur Cornelia exempelvis kunde mäta avståndet på lindorna hon lindat och hur hon fick Nina att vända tillbaka till stallet och putsa träns och bett när ponnyn tagit en tugga med gräs på vägen till träningen. ”Samtidigt var hon alltid väldigt mån om hästarna välbefinnande, något jag tror att jag verkligen har fått med mig från henne”, säger Nina och fortsätter; ”När det var dags för lunch för hästarna, skulle hästarna vila. Och akta den som pratade för högt då!” minns Nina och berättar hur Cornelia även präntade in i de unga tjejerna vikten av att ge sina ponnyer lång framskrittning och likaså noggrann avskrittning efter passet.

När skolan var slut tog Nina sina hästar och reste ner igen, då arbetade hon tillsammans med och tränade för den tysklandsbaserade portugisiska ryttaren och tränaren Nuno Palma e Santos. En kontakt hon hade skapat några år tidigare. Då red Nina från morgon till kväll på sina egna och kunders hästar, med drivet att hela tiden bli bättre. ”Med Nuno var det bas, bas, bas som gällde. Mycket sits. Egentligen väldigt lite rörelser”, säger Nina och fortsätter; ”Det är nog ett generellt missförstånd om Grand Prix-ryttare, att många tror att vi rider mycket mer rörelser än vad vi gör.” Nina berättar hur Nuno var noga med att utbilda i steg för steg. Och att så fort det blev problem, backa bandet. ”Du kan till exempel inte göra en piruett om du inte kan göra en liten volt. Byggstenarna måste alltid vara på rätt plats.” Ett utbildningsystem som hon jobbar mycket efter själv och som förutom att det är ett kvalitativt sätt att utbilda en dressyrhäst gagnar för hållbara hästar. Att hästens kropp hinner med.

Att Nina genom hela sin ungdomstid pendlade mellan Sverige och Tyskland och även långt in i vuxenlivet, en tid när många personer velar om vad man ska göra och inte göra med sitt liv, tvekade Nina aldrig. På frågan om Nina någonsin känt sig osäker på sitt val kommer svaret snabbt; ”Det var aldrig något snack!” Dels för att hon själv ville det här så mycket, men även från föräldrarnas sida. ”De var beredda att satsa på mig, så länge jag visade att jag var beredd att satsa på hästarna! Det var lite, antingen gör vi det här eller inte.” Vilket dessutom inkluderat att Nina skulle visa att skolan sköttes. ”Samtidigt kan jag aldrig säga att jag saknade något, jag fick uppleva så otroligt mycket tack vare min satsning tillsammans med hästarna.”

Efter en redan lång karriär i både Sverige och utomlands som både ponnyryttare och junior klev Nina som Young Rider upp i internationell Grand Prix, då endast 19 år gammal. Efter ett flertal vinster i nationell GP i Tyskland och flertalet framstående placeringar i internationell GP tog sig Nina hela vägen till världscupfinalen i Leipzig 2011. ”Då var jag den yngsta svenska ryttaren i världscupfinal någonsin, kanske fortfarande, men det finns nog några stycken som är på gång att bräcka det snart”, skrattar Nina.

Att Nina flyttade hem igen och startade upp det som idag är verksamheten på gården Wisbohammar, var hennes OS-satsning till London år 2012. Hon fanns tillsammans med sin häst Leo af Magnushöj med på landslagets ”short list”, och ett drömmål var nära. Satsningen fick dock ett abrupt slut när Leo en kort tid innan visade sig ofräsch. Att avbryta London-förberedelserna var ett hyfsat snabbt beslut. ”Det var så mycket viktigare att Leo fick bli gammal hos mig än ett stort mästerskap. Jag kunde bara inte riskera att han skulle gå sönder på riktigt”, säger Nina och gav istället Leo den rehab han då behövde. Ett lika tråkigt som klokt beslut för den pigga, fräscha och arbetsglada 23åring han är idag. ”Det var ett tufft men samtidigt självklart efter alla år han hade givit mig”, säger Nina kärleksfullt. 

De efterföljande åren har Nina haft möjligheten att arbeta upp den verksamhet som hon driver idag, och samtidigt tagit fram flera hästar mot högre klasser. I nuläget har hon två hästar, D`Avanti och Shorena, som hon hoppas ska ta henne hela vägen upp till Grand Prix igen. Därefter har hon flera yngre hästar underifrån som hon hoppas på.

Jag ber Nina ge några avslutande tips till andra som vill komma längre i ridsporten, och hennes första svar kommer kvickt; ”Välj en bra tränare och håll dig till den!” Därefter lägger hon till; ”Ett bra hästmaterial är också viktigt. Och var noggrann med grunderna!” Nina tror också på att försöka hitta inspirationen hos dem man ser upp till; ”Våga kontakta din idol. Försök att se personen live!”, säger Nina påtagligt fylld av engagemang. ”Sedan ska man vara beredd på att det verkligen kräver blod svett och tårar. Man får bara inte ge upp!”, summerar hon.

Var Nina själv hittar inspirationen till att hela tiden fortsätta sträva, menar hon är i de allra enklaste sakerna i vardagen. ”Jag har till exempel det jättelyxigt med mycket personal och så, men att få gå ut i stallet och morgonfodra hästarna innan alla andra har gått dit. Att höra hur hästarna mumsar sitt hö, det finns inget bättre”, säger Nina drömskt. ”Det gör hela min dag!”  tillägger hon. Det låter som det är just djuret häst som får dig motiverad, påpekar jag. ”Ja, så är det verkligen”, svarar Nina. ”Ärligt talat har jag haft ganska tufft de senaste åren med skador på både mig själv och hästarna, men jag avgudar verkligen mina hästar. Jag är extremt förälskad i dem och i det jag gör. På gott och ont. Det kan såklart göra det tyngre de jobbiga dagarna. Men lyckan de bra dagarna –  gör det värt allt!”