Jerringpriset – svenska folkets röst?

Sarah Sjöström är fantastisk tycker jag. Förutom att hon är en grym simmare och är stark mentalt verkar hon även vara en härlig person. Vilket man inte minst kunde höra i hennes sommarprogram där hon pratade till svenska folket. Där var det säkert flera med mig som inte enbart fick lära känna Sarah utan även hela hennes sport. Häftigt!

När det sedan var dags att rösta på årets Jerringpris som i vanlig ordning skulle delas ut på Idrottsgalan, närmare bestämt igår kväll klockan 22. Ja, då röstade jag på Peder Fredricson. Flera gånger dessutom. Jag ställde inte deras meriter mot varandra. Jag jämförde inte deras personligheter. Och jag vägde inte in deras tid i media. Mitt val var inte ens något val, Peder hade förmodligen kunnat möta vem som helst, men ridsporten är min sport och kommer tveklöst att engagera mig mest. Peders EM-guld är den prestation som jag personligen kan bedöma bäst. Av den enkla anledningen att mitt hjärta ligger där!

Det var däremot fler än en presentation och tacktal som förde mig till tårar igår, samma sak varje år… Jag beundrar och blir berörd av alla dessa individuella prestationer, lagmedaljer, föräldrar, barn, ungdomar, funktionärer, klubbar, föreningar, tränare, biljettköpare, städare, målare och grillmästare, som finns och som synliggörs här en gång per år. Listan på viktiga personer inom sporten kan förmodligen göras hur lång som helst. Det är just det som är så ballt! Idrottens otroliga förmåga att skapa engagemang oavsett disciplin!  Och det alla vet, oavsett om man är klubbens stödmedlem eller guldmedaljör, är att minuterna på första plats är långt färre än timmarna, dagarna och åren som har tagit dem dit. Ändå kämpar vi!

Därför kan jag bara inte förstå hur det efter självaste Idrottsgalan, som i mina ögon sammanfattar allt det som är fantastiskt med sport, ändå kan bli hårda, fula och rent av förnedrande ord om Jerringprisets vinnare? Kanske ännu inte fullt lika jävligt som föregående år, men fortfarande redan mycket osnyggt. Och när det inte är om självaste vinnaren Peder, så om den inkompetenta grupp som har röstat fram honom. Hästsekten – dom som är för unga, för lättmanipulerade och som ringer på tok för mycket. Dumma verkar de vara också, de kan tydligen inte ens bedöma vad som är en bra prestation.

Nu var det ju inte prestationerna skulle mätas kliniskt mot varandra, men det verkar vissa redan ha glömt. Det handlade ju faktiskt om vad dessa nominerades framgångar gjorde för dig och mig. Hur värderar vi deras prestationer? Kort och gott, vad hände i svenska folkets hjärtan? Och vad är dessa berörda beredda att göra för att visa det.

Egentligen var väl gårdagens resultat just ett resultat, för ett gäng engagerade sportälskande (råkar bara vara hästsport) som ville visa hur fantastiskt Peders år hade varit. Vi ville visa hur mycket energi (onekligen 😉 det har givit. Hur vi beundrar honom för hans EM-guld! Vi fascineras av årets återkommande framgångar med olika hästar och vi tackar honom för hur han för fram vår gemensamma sport. För även om den är stor, så har den inte direkt fått surfa fram i sportjournalistiken…

Vi visade tillsammans just det som mycket av galan handlade om, lagarbete när den fungerar som bäst. När individuella insatser går samman och blir någonting större. För att alla behövs, det var vi ju alla sporter överens om. Så när ryttaren, chauffören och parkeringsvakten ringde in på samma gång. Ja, då blev ridsporten ännu ett år ansiktet till rösten, som berörts allra mest.