Therese Nilshagen – Hon gjorde dröm till verklighet

Hon föddes inte på någon hästgård, i hennes familj fanns inget hästintresse att tala om, och pengarna har inte funnits i överflöd. Men Therese visste tidigt att hästar var något hon ville ha mer av. En drivkraft som hon har lyssnat till och varit beredd att jobba stenhårt för. Något som har tagit henne hela vägen till drömjobbet, OS och EM-biljetten.

Therese växte upp i Stockholmsförorten Hässelby och började ridningen i åttaårsåldern tack vare storasysterns intresse. Att det då blev Vällingby Ridcenter var mest för att det var nära, men det visa sig vara en väldigt bra plats att starta sina första ridår på. ”Mina föräldrar hade inget hästintresse sedan tidigare utan det var väl det att min tre år äldre syster red så då ville jag mest följa efter henne”. Sagt och gjort och snabbt kände Therese att stallet var en plats som hon ville vara på. En dag i veckan blev snart fler. ”Först var det b-ponnyer som gällde, sedan ville man bli äldre för att få rida de större ponnyerna”. Så där höll det på skrattar Therese och fortsätter; ”Jag ville liksom hela tiden mer, och jag minns hur jag längtade tills jag skulle bli 15 år så man fick hjälpa till i stallet”. Therese berättar hur ridskolan var väldigt bra på det sättet, att om man som hon visade på driv och vilja så fanns det verkligen möjlighet till utveckling. Hon tänker kanske främst på tävlingarna. Therese hade aldrig någon egen ponny utan fick tack vare ridskolans fina ponnyer möjlighet att tävla hela vägen upp till FEI-klasser. ”Mamma och pappa tyckte väl att det var kul att vi hade ett fritidsintresse, men det kunde lika gärna ha varit handboll för dem. Jag har inte direkt blivit curlad”, säger Therese med glimten i ögat.

I samband med gymnasiet blev Therese medryttare på en häst. ”Det var ett tight gymnasieschema men jag var ledig på måndagar så då började jag hänga hos Lussan”. Efter gymnasiet jobbade hon en tid som hästskötare hos Anne-Sophie Mannerfelt, som även hon fanns på Hogsta. Samtidigt som hon hade det väldigt bra där växte tankarna som hon hade haft redan tidigare om att pröva vingarna utomlands. ”Att jag gick och tänkte en tid innan det blev av berodde mycket på att jag inte ville hamna fel. Att bara åka iväg på en annons i tidningen Ridsport kändes lite riskabelt”.

Så plötsligt en dag öppnade sig dörren för en ledig plats i Tyskland. Platsen var genom en kontakt och Therese kände då att det var dags. Hon tog med sig sina stövlar, satte sig på flyget och reste dit. Några provridningshästar senare och jobbet var hennes. Hon började då arbeta tillsammans med Falk Rosenberger som nyligen hade startat eget efter många år på Grönwohldhof (där Donnerhall kommer ifrån). Falk kom sedan under de kommande åren att spela en viktig roll för Therese, i egenskap av tränare, mentor och vän. ”Under min första tid tillsammans med Falk red jag inte så jättemycket, kanske tre hästar om dagen. Men jag fick rida bra och välridna hästar och med mycket hjälp”, säger Therese och fortsätter; ”Jag fick också vara med och se många träningar och tävlingar vilket gav mig erfarenheter och en värdefull grund”. Att få en stabil grund och att hitta sin röda tråd är något Therese poängterar flertalet gånger under vårt samtal. Och menar att det är tack vare den plattform hon själv jobbade till sig under många år, som senare har hjälpt henne att ta beslut och välja väg som har tagit henne framåt i karriären. ”Jag har hela tiden försökt att utvärdera vad jag har lärt mig, och vad jag behöver mer av. Vad jag gillar och tar med mig och vad jag kanske inte tar med mig vidare i min utbildning”.

Tillsammans med Falk kom hon sedan att flytta tillbaka till Grönwohldhof igen och de anställdes båda som beridare där; ”Då började jag verkligen rida på riktigt, och även tävla”. Det var en vacker och på många sätt bra arbetsplats som kom att bli hennes i hela 7 år. Tack vare att hon under samma tid fick arbeta sida vid sida med Karin Rehbein, blir Karin den person som rekommenderar Therese vidare till det stora försäljningsstallet Kasselmann. ”Egentligen var det så att Karin skulle provrida några hästar där och då bestämde vi att jag skulle följa med henne och rida samma hästar, på så sätt kunde jag känna in stället, samtidigt som jag kunde provrida för en anställning den vägen”. Deras plan fungerade och hos Kasselmann skulle det visa sig bli full fart. ”Vi hade 250 hästar under sadel varje dag”, säger Therese och berättar hur hon i snitt red femton hästar om dagen. ”Jag är väldigt tacksam för att jag hade hunnit få en så stabil grund innan jag la på den mängden i min träning”. Hon menar att rider man bara mycket, men utan röd tråd, är risken för att lägga till sig med fel. Samtidigt som när man väl har hittat sin linje, är nyttan av att rida många olika hästar på olika nivåer otroligt värdefull. Therese beskriver att det verkligen fanns hästar och ryttare på alla nivåer. Likaså kunder. ”Det var action hela tiden och var det någonstans man kunde knyta kontakter så var det där”, säger Therese samtidigt som hon kände att det var ett tempo som kanske inte är optimalt för henne för att hålla i längden. ”Jag drömde också hela tiden om att någon dag få en häst att behålla”.

Så med ett extra öga öppet för eventuella möjligheter, och när någon hade tipsat någon, kom tillslut chansen som hon kanske alltid någonstans hade hoppats på. Ett jobb på hingsstationen Dressurpferde Leistunsgzentrum i Lodbergen stod ledigt. ”Det går ju ofta mun till mun i den här branschen, och jag hade väl under alla dessa år hunnit jobba upp mig ett namn då i Tyskland”. Och tur var väl det. Återigen blev det dags för Therese att provrida ett antal hästar för det eventuella jobbet, och med på den listan stod bland annat den då femåriga Dante Weltino.

Tidpunkten var april 2012 och sedan dess har det varit Therese hemvist och arbetsplats och så ser det ut att förbli under längre tid. Och att Dante fanns som en av hästarna i stallet visade sig vara ett lyckokast för alla inblandade. ”Jag tänkte redan på provridningen att wow det här kan bli något, men han var het, och ja vi skrittade inte särskilt mycket den gången”, beskriver Therese deras första gemensamma pass. Även under Dantes första tävlingsstarter blev det lite för mycket energi på sina ställen och resultaten blev enligt Therese lite sisådär. ”Men sedan som slutet av femårs, början av som sexåring har det egentligen bara gått bra”, säger Therese och tillägger; ”Han är verkligen en helt fantastisk individ!” För att vidare beskriva varför just Dante har blivit så bra säger Therese; ”Det absolut bästa med Dante är hans inställning. Han vill alltid göra sitt bästa! Sedan är han så lugn och trygg i sig själv, samtidigt som så fort man ber om mer är han där och med på en gång”.

Det märks att det är kärlek när Therese pratar om Dante och hon nämner även den tacksamhet hon känner till ägarna som hela tiden har stått bakom henne och som både har haft råd och viljan att behålla honom. När vi pratar om deras gemensamma karriär ihop kommer vi förstås in på OS, en dröm som förvandlades till en mardröm. ”Att han inte skulle gå igenom en veterinärbesiktning fanns inte för mig. Jag hade tränat på morgonen och han kändes verkligen superfin”. Vad som sedan hände mellan morgonens träning och eftermiddagens besiktning är fortfarande oklart, men att Dante inte skulle trava rent inför veterinärerna kom som en chock, ”Och det är klart att jag blev jätte jätteledsen”. Therese berättar om tårarna och besvikelsen; ”Det kändes verkligen som maximal otur”, men hur hon sedan kände efter en stund att hon måste rycka upp sig och tänkte istället; ”Nu blir det ingen OS-start för mig men jag får inte dra ner laget. Dags att vara en bra lagkamrat och försöka lära mig så mycket jag kan om mästerskap istället”.

Då funderar man förstås hur det efter ett sådant bakslag går att se framåt och satsa på nytt. ”Faktum var att det var redan på flyget hem som vi började se efter kommande stora tävlingar och mästerskap”, berättar Therese. Så snart Dante var igång igen så satte hon tillsammans med sin tränare Klaus Balkenhol upp en plan med EM i Göteborg i sikte. ”Så har vi sakta men säkert, steg för steg, jobbat oss mot målet”. Att EM-biljetten nu är deras vet vi. ”Jag vågar inte ropa för högt än, jag vet att allt kan hända”, säger en ödmjuk Therese och tillägger; ”Fast jag är såklart superglad, och kommer jag till start så siktar vi på en finalplats, det vore fantastiskt”.

Hur blev då den här drömresan möjlig? ”Jag tror att det berodde på en bra grund, några rätta val och till det en del tur. I kombination med att jag har jobbat hårt hela vägen”, svarar Therese med den medvetenhet som jag tycker har genomsyrat hela vårt samtal tillsammans. Något som också skvallrar om varför just Therese har lyckats nå så långt. Det är inte någon slump.