Att följa drömmar

Backar man tillbaka tre och ett halvt år i tiden arbetade jag heltid på Handelsbanken i Stockholm. Jag hade fyra och ett halvt års studier bakom mig, en utlandstermin och några år ute på kontor. Jag hade landat i en roll som skribent och projektledare inne på bankens marknadsavdelning. En plats som på många sätt passade mig jättebra. Och vid min möhippa ytterligare ett och ett halvt år tidigare, svarade de allra flesta av mina tjejkompisar, med olika ord, att jag skulle bli en högt uppsatt person med ett kommunikationsuppdrag, på frågan ”Var gör Helena om 10 år”. Alla svar om min fortfarande ovissa framtid så som kanske även jag själv skulle ha formulerat den.

Några, två eller tre, av mina vänner valde dock att beskriva mina framtida år på ett annat sätt. På deras rader om min framtidsposition skrev de istället att de hoppades att jag hade bytt bana, att jag skulle ha struntat i allt och istället satsat på hästarna. Du tillsammans med Ludde”. Det vill säga, jag tillsammans med min mammi. Något jag log åt då, men som jag ärligt talat, vid tillfället inte riktigt såg framför mig. Jag förmodar att jag upplevde det som att jag befann mig på den plats i yrkeslivet där jag faktiskt ville vara. Och jag bodde i en lägenhet som jag trivdes i, även den låg centralt i stan. Ja, kan ni tänka er…

Att vi egentligen inte har en aning om den tid som ligger framför oss, det kunde jag väl ana redan då. Men det är något som jag med all säkerhet vet numera. Vad som var vad, och vilket steg som ledde till det ena och det andra. Och när jag exakt bestämde mig, kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det finns mycket i tiden mellan mitt bröllop och när jag tillslut sa upp mig från mitt tidigare arbete som än idag är suddigt. Men att jag under samma tidsperiod fick två nya liv till mitt liv, mina barn. Samtidigt som jag förlorade den person som både hade givit och varit hela mitt liv, min mamma. Det var såklart händelser som förändrade hela min situation totalt. Många av de delar som var jag före dess, fanns och finns inte längre kvar.

Det som sker när man befinner sig så nära livet och döden på samma gång. Ja, i alla fall var det så för mig. Det är att man plötsligt förstår att livet är ändligt, och det pågår just nu. De må vara en klyscha för några, men trots det, en verklighet för oss alla. För mig fanns inte längre något tvivel.

För de som lever nära mig, kan det nog ibland kännas jobbigt att jag inte klarar av boka in datum långt fram i tiden. Det finns liksom en spärr i mig. Jag vägrar. Och jag förstår att det inte alltid är ett optimalt sätt att hantera livet. Men för de samma människor, inte minst för mig själv, bidrar det också till mycket som är bra. Det håller mig nära mina drömmar. Jag försöker att inte låta någon dag bara slinka förbi. Utan jag gör vad jag kan, för att ta tillvara på varendaste en, av livets alla minuter.

 

Så våga tro på dina drömmar. Och det bästa sättet för att förverkliga just din dröm, enligt mig 😉 , är att låta dina kommande handlingar, om än mycket små, gå i dess riktning.