Ge kärlek, eller låt bli

”Kommer någon bli glad av det jag har tänkt att säga? Säg det. Om inte? Låt bli.” Mamma bad oss syskon tänka efter innan vi sa saker till omgivningen. Ofta som en direkt följd av att någon elak groda flugit över rummet från ett barn till ett annat. En groda som förmodligen var i snabbt möte med en annan sur gliring. Så som syskon gör, och förmodligen kommer att fortsätta göra oavsett föräldrarnas invändning eller ej. Men kontentan av att ha hört den där uppfostrande föräldra-kommentaren om och om igen genom uppväxten är väl ändå att vi sakta lär oss vad som är rätt och fel. Så oavsett om vi kan hålla oss från vårt kommande tjuvnyp eller inte, så vet vi att den handlingen anses vara inte okej. Och förmodligen följer även våra känslor med.

Att ta steget att skicka grodor till dem utanför familjen kändes tidigt mindre lockande. Det sämre väl valda fraserna fick man öva på hemma, och i och med att de sällan föll i särskilt god jord var det inget som jag upplevde som vidare lämpligt att ta till nästa nivå. Ska man vara lite storsint i det här så var väl den kommande nivån snarare att backa av, känna in, och likt mamma en gång sa, tänka efter, kommer någon att bli glad?

Varför tänker jag på just denna fras från barndomen nu? Jo, jag är så förundrad av dessa nättroll. Jag är inte särskilt utsatt, snarare ytterst lite, men varje gång det skrivs något på min insta blir jag lika förvånad. Och förundras. Varför gör folk så? Vad vill de uppnå? Och varför vill dessa människor såra istället för att glädja? Eller åtminstone, säg inget alls, låt bli.

Kram.